@bohuslaningen
facebook
Höjdpunkter och dalar
Vissa minns var de befann sig när Palme blev skjuten. Det gör inte jag (då var jag bara tre år gammal). Däremot minns jag exakt var jag befann mig när jag hörde Kent för första gången. Året var 1995 och jag satt i bilen tillsammans med min far. Låten hette Frank och jag minns fortfarande hur texten berörde mig på ett sätt som mitt tolvåriga pojkhjärta inte varit med om tidigare: ”Han fångade sparken med huvudet, han hade tänkt alla tankar ändå. Han stod inte upp när han fick den, för full för att ens kunna gå. Långsamt glömmer man bort allt. Också pojkar i manchestertyg.
Relaterat
Artikelbilder
Fotograf: Bild: unknown
I efterhand kan jag undra över vad det var som fick en pojke som varken hade varit full eller i slagsmål att känna sig dragen till de här raderna. Vad det var som gjorde att jag kunde identifiera mig med dem. Antagligen är det exakt samma saker som gör att bandet, 15 år senare, kan fylla Lisebergshallen fyra kvällar på raken. Och dessutom med en helt ny generation i publikhavet.
Kents storhet har alltid legat i deras estetisering av utanförskapet – även om de ironiskt nog kunnat kalla sig Sveriges populäraste band de senaste tio åren. Där har de mycket gemensamt med Broder Daniel, ett band som också tagit kontroll över sitt eget utanförskap och byggt upp en armé av likasinnade ur det. Men medan Broder Daniel i grunden behållit sin ljudbild genom åren har Kent ständigt utvecklats mot ett kallare, mer maskinellt sound. Det manifesteras kanske ännu bättre live än på skiva.
Under torsdagskvällens spelning på Lisebergshallen får man se en intern dragkamp hos ett band som å ena sidan vill låta som de franska electrovirtuoserna Daft Punk och å andra sidan som…ett helt vanligt rockband. Och det är när den kombinationen lyckas och blir meningsfull som konserten blir verkligt intressant. När technobeatet dunkar i takt med stroboskopet i Dom andra är det makalöst bra. Då fyller maskinerna en funktion och lyfter en redan bra rocklåt och gör technoinslagen till något mer än en pose för musikjournalisterna att hänga upp sina recensioner på.
Tyvärr är det lite för lite av den varan och bitvis är det en ganska såsig spelning med för många låtar som andas utfyllnad (lite konstigt när det handlar om ett band som släppt nästan tio skivor). Konserten saknar helt enkelt lite nödvändig nerv och det märks att Kent är ett band som inte har särskilt mycket kvar att bevisa. När Jocke Berg i sitt mellansnack säger att Lisebergshallen känns som hans vardagsrum känns det alltså inte som något positivt. Då har turnerandet blivit lite för bekvämt.
”Han fångade sparken med huvudet, han hade tänkt alla tankar ändå. Han stod inte upp när han fick den, för full för att ens kunna gå. Långsamt glömmer man bort allt. Också pojkar i manchestertyg.
I efterhand kan jag undra över vad det var som fick en pojke som varken hade varit full eller i slagsmål att känna sig dragen till de här raderna. Vad det var som gjorde att jag kunde identifiera mig med dem. Antagligen är det exakt samma saker som gör att bandet, 15 år senare, kan fylla Lisebergshallen fyra kvällar på raken. Och dessutom med en helt ny generation i publikhavet.
Kents storhet har alltid legat i deras estetisering av utanförskapet – även om de ironiskt nog kunnat kalla sig Sveriges populäraste band de senaste tio åren. Där har de mycket gemensamt med Broder Daniel, ett band som också tagit kontroll över sitt eget utanförskap och byggt upp en armé av likasinnade ur det. Men medan Broder Daniel i grunden behållit sin ljudbild genom åren har Kent ständigt utvecklats mot ett kallare, mer maskinellt sound. Det manifesteras kanske ännu bättre live än på skiva.
Under torsdagskvällens spelning på Lisebergshallen får man se en intern dragkamp hos ett band som å ena sidan vill låta som de franska electrovirtuoserna Daft Punk och å andra sidan som…ett helt vanligt rockband. Och det är när den kombinationen lyckas och blir meningsfull som konserten blir verkligt intressant. När technobeatet dunkar i takt med stroboskopet i Dom andra är det makalöst bra. Då fyller maskinerna en funktion och lyfter en redan bra rocklåt och gör technoinslagen till något mer än en pose för musikjournalisterna att hänga upp sina recensioner på.
Tyvärr är det lite för lite av den varan och bitvis är det en ganska såsig spelning med för många låtar som andas utfyllnad (lite konstigt när det handlar om ett band som släppt nästan tio skivor). Konserten saknar helt enkelt lite nödvändig nerv och det märks att Kent är ett band som inte har särskilt mycket kvar att bevisa. När Jocke Berg i sitt mellansnack säger att Lisebergshallen känns som hans vardagsrum känns det alltså inte som något positivt. Då har turnerandet blivit lite för bekvämt.
”Han fångade sparken med huvudet, han hade tänkt alla tankar ändå. Han stod inte upp när han fick den, för full för att ens kunna gå. Långsamt glömmer man bort allt. Också pojkar i manchestertyg.
I efterhand kan jag undra över vad det var som fick en pojke som varken hade varit full eller i slagsmål att känna sig dragen till de här raderna. Vad det var som gjorde att jag kunde identifiera mig med dem. Antagligen är det exakt samma saker som gör att bandet, 15 år senare, kan fylla Lisebergshallen fyra kvällar på raken. Och dessutom med en helt ny generation i publikhavet.
Kents storhet har alltid legat i deras estetisering av utanförskapet – även om de ironiskt nog kunnat kalla sig Sveriges populäraste band de senaste tio åren. Där har de mycket gemensamt med Broder Daniel, ett band som också tagit kontroll över sitt eget utanförskap och byggt upp en armé av likasinnade ur det. Men medan Broder Daniel i grunden behållit sin ljudbild genom åren har Kent ständigt utvecklats mot ett kallare, mer maskinellt sound. Det manifesteras kanske ännu bättre live än på skiva.
Under torsdagskvällens spelning på Lisebergshallen får man se en intern dragkamp hos ett band som å ena sidan vill låta som de franska electrovirtuoserna Daft Punk och å andra sidan som…ett helt vanligt rockband. Och det är när den kombinationen lyckas och blir meningsfull som konserten blir verkligt intressant. När technobeatet dunkar i takt med stroboskopet i Dom andra är det makalöst bra. Då fyller maskinerna en funktion och lyfter en redan bra rocklåt och gör technoinslagen till något mer än en pose för musikjournalisterna att hänga upp sina recensioner på.
Tyvärr är det lite för lite av den varan och bitvis är det en ganska såsig spelning med för många låtar som andas utfyllnad (lite konstigt när det handlar om ett band som släppt nästan tio skivor). Konserten saknar helt enkelt lite nödvändig nerv och det märks att Kent är ett band som inte har särskilt mycket kvar att bevisa. När Jocke Berg i sitt mellansnack säger att Lisebergshallen känns som hans vardagsrum känns det alltså inte som något positivt. Då har turnerandet blivit lite för bekvämt.
