Inte var vinter är saltsjön frusen. Men när den är det uppstår en mycket speciell tystnad och ödslighet. Den härskar i kvällen kring Spahotellet i Kebalviken utanför Strömstad denna vårvinterhelg. Ljus, musik och värme innanför de stora fönstren där Winter Word Festival hålls. En uteservering och ett fontänområde i mörk vinterdvala och vit snö utanför.
Vad kan vaka och leva i denna frusna Törnrosasömn? Är det den frågan koreografen Gun Lund har börjat med när hon format sitt nya verk för kompaniet e=mc2 och just denna plats?
I ett mäktigt rökmoln – likt den sjörök som kusten upplevt många denna vinter – dyker fyra figurer upp, vandrar framåt mot fönsterväggen, var och en isolerad i sin egen smala uppskottade stig, alla klädda helt i dräkter med släktskap till vintermodets design men i ett metallglittrande material som för mina tankar både till rymdvarelser och de aluminiumklädda filtsulor jag har i skidskorna.
Är de annars osynliga väsen som vågar sig fram när stolar och bord står fastfrusna i snön och ingen serverar och ingen beställer?
De utför sin dans stående på samma fläck i sitt uppskottade lilla rum och inifrån kan festivaldeltagarna kika på dem, från en värld till en annan. Men snett ovanför stiger också rök. Det bolmar om hotellets badtunna, bikini- och badbyxklädda gäster klättrar ur och i. De verkar inte se den frusna dansen nedanför, kanske måste det till någon magisk händelse för att sinnena ska överträda gränsen mellan dessa båda världar, den gemensamma röken till trots.
Det pratas och skrattas där­uppe, här nere i kylan känns det så tyst. Men i själva verket beledsagas dansen av musik, en ljudvärld där klirret av spröd is och det knarrande sträva i frusna tings rörelse är ständigt närvarande och faktiskt bidrar till känslan av tystnad. Saltsjön är ju frusen.