– Jag såg på en pressrelease att vi gör över 30 konserter. Jag blev nästan förvånad själv att det var så himla många, säger Jenny Almsenius. Hon kommer ursprungligen från Varberg, men är sedan flera år verksam som musiker i Göteborg.

Parallellt med turnén, som når Kynnefjälls natur i Munkedal i kväll, pågår finputsningen av hennes debutskiva som kommer att släppas under året. Jenny poängterar gärna att det rör sig om blues på svenska, men avvisar inte sambandet med den svenska vistraditionen.

Senior som mentor

– Jag har alltid varit intresserad av texter och berättelser. När jag var åtta år hittade jag Cornelis Vreeswijk, och det var som en ny liten värld som jag fick kliva in i, berättar hon.

Och det var redan som barn hon bestämde sig för att hon ville bli artist. Som 19-åring packade hon väskan för att flytta till Stockholm, fast inriktad på att hitta scener att spela på. Men det hon framför allt fann i storstaden var en sångpedagog i 80-årsåldern, som blev en viktig mentor för henne. Torsten Föllinger, som har haft många av Sveriges största sångare och sångerskor som sina elever.

– Han har hjälpt mig otroligt mycket och trott på mig i perioder när jag inte själv gjort det. Som liten är man ju väldigt självsäker, men under tonåren är det lätt att bli tilltryckt, säger Jenny Almsenius.

Viktig konflikt

Spåren av barndomens fascination för Vreeswijk syns fortfarande i listan över låtar som trion i replokalen bearbetar för att sätta ihop en repertoar till första turnéstoppet, men många av mäster Cees låtar får lämna plats för Almsenius. Men den råa fräckhet som ofta finns hos Cornelis är något som Jenny Almsenius vill bevara.

– Man får faktiskt gilla ljusrosa saker och samtidigt skämta snuskigt. Jag har en liten rebell inuti mig – hela livet har jag fått höra att jag är en söt och duktig flicka – det är både skönt och skrämmande att göra saker där man inte får den bekräftelsen. Det är en inre konflikt som jag tycker är bra. När jag ser på artister är jag ute efter någon slags ärlighet. Man vill nästan gå fram och krafsa lite när man inte ser det. Men jag är också lite rädd att bli klassad som "den fräcka sångerskan". Jag försöker göra det jag vill, säger hon.

Gillar scenen

Bandet fortsätter att leta sig fram genom låtarna för att anpassa dem för scenerna. Pianoballader ska formas för gitarr, "Tåglåten" får tvåstämmiga Christian Kjellvander-doftande körstämmor.

– Jag har velat vänta med att spela in min debutskiva, för jag känner att jag utvecklas så mycket hela tiden när jag står på scen. Men nu har jag hittat bra musiker att jobba med, och skulle man vänta för länge kan en skiva bli till ett stort monster. Jag har ju jobbat med den i huvudet i flera år.

Efter den nuvarande turnén, som roddas av Musik i Väst, berättar Jenny Almsenius att hon har en hel del spännande spelningar framför sig i sommar, bland annat på Visfestivalen i Västervik och på Kulturkalaset i Göteborg.

– Nu när det börjar gå bra blir man nästan lite rädd. Allt det man har önskat ska slå in. Men jag tror att jag är född till att göra det jag gör – jag har alltid älskat att stå på scenen för att man får utforska sig själv. Det är som Torsten Föllinger brukar säga till mig: "Du ska vara fri på scenen – då blir publiken fri".