"Tänk om det var en stjärt". Tanken slog Cecilia Frode när hon stod framför en tavla av surrealisten Renée Magritte, som avbildade en sten på en himmel.

– Jag tyckte att det var befriande, med omöjligheten som det innebar. Och det är så mycket stjärt just nu. Mycket naket och hud, säger Cecilia Frode.

Och hon beskriver huvudkaraktären i sin föreställning just som en stjärt på himlen. En huvudperson som hon har laddat med dåliga egenskaper – fördomar, ensamhet och rädslor.

– Hon är ett koncentrat av våra dåliga sidor, man måste ta till lite bredare penseldrag på scenen, säger Cecilia Frode och fortsätter prata i målartermer när hon jämför En stjärt på himlen med sin tidigare enmansföreställning Ängelen.

– Den går i en helt annan färgskala... Ängelen var vit. Som en vit häst som springer i himlen. En stjärt på himlen är lila, grå, röd, orange, svart och gul... Man tycker om Ängelen för att hon är naiv – som ett barn. Karaktären i den här föreställningen kräver lite mer av mig. Det är en kvinna som är lite mer märkt av livet.

Humorn ett måste

Cecilia Frode säger att hon bara skriver föreställningar som hon själv skulle bli stimulerad av att se, och att humorn är ett måste.

– Den är viktig i allt jag skriver. Genom humorn kommer man åt allvaret, och det finns en kärlek och en värme i skrattet som gör att det är lättare att förhålla sig till det man känner igen sig i.

Och mycket av En stjärt på himlen handlar om igenkännande, menar Cecilia Frode.

– Det är en utmaning. Att göra en karaktär som inte är särskilt sympatisk eller trevlig. Men det är samtidigt befriande att publiken kan skratta åt det. Jag strävar inte efter en perfekt människa, men efter att vi ska bli medvetna om våra svaga och dåliga sidor.

Alltid skrivit

Cecilia Frode är ett känt ansikte både från teaterscener, film och tv – som skådespelerska och som komiker. Hon berättar även att hon sedan 9-årsåldern alltid har varit en skrivande person.

– Jag har ett behov av att konkretisera mina egna fantasier, och jag kan inte tänka mig att alltid vara med i någon annans vision. Jag ser det som en stor frihet att kunna alternera mellan att spela utifrån andras texter och vara en del av en helhet, och att sätta upp föreställningar där jag själv skriver manus och är den som vet hur allt ska vara på scenen. Det är mitt sätt att man vårda min lust.

Skriver du något med annan avsikt än att framföra texten på en scen?

– En bok eller så? Jag tänker sällan på vad det ska bli när jag börjar skriva, men har alltid tyckt om att uttrycka mig verbalt, i text. Någon bok har jag aldrig gjort... men det kanske det blir. Eller så blir det kanske en matta jag väver.

Lite Las Vegas

Eftertänksam, musikalisk underhållning på ett tragikomiskt sätt. Så beskriver Cecilia Frode En stjärt på himlen med egna ord.

– Och så ville jag ha lite Las Vegas med, så det blir lite frasigt.

Föreställningen sattes ursprungligen upp i Stockholm, och efter ett års uppehåll har den nuvarande turnén pågått sedan i januari. Till skillnad från i Ängelen har Cecilia inte gett sin nya karaktär något namn.

– Jag har funderat en del på vad en sådan person kan tänkas heta. Kanske något på B..

Får man inte ett behov av att ge ett namn till en karaktär som man umgås med så länge?

– Jag jobbar inte så. Jag går inte och tänker på henne efter att jag gått av scenen och tagit bort sminket. Och jag försöker inte vara i karaktären hela tiden. Då skulle mina musiker inte klara av att resa runt med mig.