Plastungen
PLASTUNGEN
Scen: Regionteater Väst, Uddevallascenen
Manus: Åsa Gutafsson
Regi: Anna Ulén
Scenografi och kostym: Charlotta Nylund
Musik: Malin Dahlström och Gustaf Karlöf
På scenen: Karin Bengtsson, Jan Coster, Michael Engberg, Rebecca Hayman, Lisbeth Johansson, Nicholaus Sparding.
Offentlig föreställning lördag 6 februari.
Relaterat
Just som man oroar sig för Regionteaterns framtid, när den ska ta bort egna vuxenproduktioner och koncentrera sig på barn och ungdom, med dans i Borås och teater i Uddevalla, slår den till med en ny familjeföreställning som inte bara placerar ett klassiskt tema i igenkännlig nutid utan också får skådespelarna att breddas och våga, skriver Bohusläningens recensent om teaterns urpremiär av Plastungen.
I går var det urpremiär för Plastungen, musikaltappning av Askungen med ny ramberättelse men i grunden samma problematik som i sagan.
Svårigheterna med plastmammor och plastsyskon är ju inte precis obekanta för dagens barn. För Karin Bengtssons Askunge är det dock inte en bal på slottet som hägrar utan en konsert med Håkan Hellström. Och hon får inte för mycket jobb för att komma dit, snarare tampas hon med arbetsbrist.
Men styvmodern är en svartsjuk rival och de nya syskonen utnyttjar sitt övertag, medan pappan sviker.
Åsa Gustafssons manus iscensätts av Anna Ullén med anspelningar inte bara på idoler som Håkan Hellström och Michael Jackson; också Disneyversionen får sin lilla blinkning i den stora, hjälpande mus som dyker upp med finurliga tips när det hotar att köra ihop sig riktigt. Det är renaste allvar, som alltid i sagomiljön, men samtidigt väldigt roligt. Vill man kan man roa sig med att söka paralleller till den just nu aktuella dansföreställningen Törnrosa på Göteborgsoperan i sättet att använda och omplacera folksagorna.
Ensemblen på Uddevallascenen kokar av vitalitet och vilja. Att skådespelarna har den energin är extra roligt med tanke med den turbulens som rått kring omorganisationen. Men helt oavsett det: samtliga visar oväntade sidor och vågar sig på både koreografi och sång vid sidan av skådespelandet. Och samtidigt som de gör sina typer och odlar komiken förmår de hålla kvar allvaret. Det är inte utan att man, möjligen motvilligt, kan känna viss förståelse också för de traditionellt elaka typerna. Alldeles lätt har ingen det när nya familjer ska födas ur gamla.
