Redan första numrets eleganta ömsning från gospel till läder och nitar signalerar att vi har med mer än en sanning att göra.
Regissören Petra Hamnered Viita varvar effektivt monologer och dialoger med fars och välsmorda ensemblenummer. Uppslag och originaltexter är i hedrande hög grad signerade henne själv och ensemblens medlemmar.
Klas Carlsson och Kurt Olsson är pålitliga hållplatser i den framrusande föreställningen. Timing och mimik sitter välrepeterat och bekvämt i deras lakoniska funderingar.
De härligt tjôtande scenarbetarna, alias Pernilla Svensson och Gun Hamnered, är likaledes återkommande men har en snarast motsatt funktion; de är hjälpmotorn som knuffar revyn framåt med ett skevt leende.

Smarta, enkla omflyttningar leder rakt in i nästa tablå. Med minimal dekor och kreativa kostymlösningar skapas föränderliga scenbilder. Kulört ställs i kraftfull kontrast till åtskilliga nyanser av brunt. I Sportlife blir det nästan surrealistiskt när Rebecca Kaneld i guldgul kroppsstrumpa kör ett mördande gympapass med bönder, chipsfrossare och aerobicstjejer om vartannat.
Kaneld och Emelia Hansson är revyns yngsta aktörer men framträder med överraskande pondus. När Kaneld bränner av Victoria Maggios låt Aldrig nöjd i gestalt av en ofantligt höftbred och missnöjd 75-åring är hon storartad på alla sätt.
Hansson visar upp olika sidor, ibland avvaktande och svalt komisk som i den bisarra dialogen med en totalt utbränd alkis, träffsäkert spelad av Lennart Jacobsson, ibland med ett drag av galenskap som kan föra tankarna till den rastlösa Sally Santesson.

Rösterna är viktiga i Orustrevyn. Udda, hesa, djupa, dialektala och inte minst uttrycksfulla och sköna som Hanna Abrahamssons ger de liv åt föreställningen.
Här och där brister hela ensemblen ut i sång och skulle faktiskt kunna göra det ännu mer. Andra aktens inledande Upp till kamp är ett kollektivt nummer där direktörernas bittra slagord vi vill ha mer, ge oss mer! mycket följsamt backas upp av Blå Tågets gamla Staten och kapitalet. Plakaten har paljetter och budskapet är brutalt: sparka på dem som ligger.
Med publiken i sin hand kan artisterna leverera allt; samhällskritik, melankoli, fantasteri, vad som helst. Orustrevyn kanske till slut utmanar själva revyformen och analogt med nycirkusen skapar en sorts nyrevy. Förutsättningarna finns.