I entrén strålar värme både från radiatorer och ett härligt mottagande med bubbel och snacks. Jag känner mig riktigt välkommen när jag bänkar mig till sköna toner ifrån revymusikerna som ökar på trivselfaktorn ytterligare.
Ackompanjerade av musik och publikjubel öppnar damerna i Kall-Singers upp med lite sång, lite dans och lite naket iförda nätlinne och kalsonger under badrocken, sjungandes Kalsonger från Resteröd (melodi Tulpaner från Amsterdam). Numren som följer är av olika karaktär. Korta sketcher med snabb poäng, längre tänkvärda monologer och inte minst sånginslag som ungdomarna i ensemblen i huvudsak står för. En extra textrad för att särskilt nämna Simon Johansson som hänförde med sin sammetslena soulröst. Tillsammans med Anneli Henriksson gör han flera uppskattade duetter. En stor musikalisk tillgång som jag hoppas teatersällskapet får behålla hos sig.

Livet i Ljungskile och då i synnerhet kallbadet utifrån ett globalt och lokalt perspektiv är den röda tråden mellan revynumren. Marie-Ann DuRietz gör många härliga roller under kvällen och bland annat en buskul gestaltning av en kines från Geely Automobile. Den lokalt riktade satiren är annars ovanligt snäll. Missnöjet över flytten av sjukgymnastiken och en stilla undran var det nya torget tog vägen uttrycks visserligen finurligt men finkänsligt. Här är det alltid roligare med en välvässad penna.

Tempot är emellanåt ganska långsamt. På ett sätt är det befriande i dagens informationstakt, men jag tror att några sketcher hade vunnit på att ansas och få sin knorr levererad när uppmärksamheten hos publiken ligger på topp. Skolexemplet är ett av slutnumren där Inga-Lill Berg lyckas fantastiskt bra med både uppbyggnad och tajming. En farmor ringer till dagis för att få prata med sitt lilla barnbarn, och poängen kommer sedan som en fullträff rakt i skrattmuskeln när rollerna dem emellan plötsligt, och utan förvarning, helt ställs på ända.