Åsa Gustafsson har skrivit manus och Anna Ulén står för regi. Om några veckor är det premiär för Plastungen – eller en annan askunge - Rune Asks unge på regionteaterns scen i Uddevalla. Men redan i fredags var det dags för repetition för publik, då med en femteklass från Fridaskolan på besök.

Sorlet av röster utbyts i tyst förväntan när Nicholaus Sparding intar scenen, iklädd Håkan Hellströms karaktäristiska sjömanskostym och med gitarren med ett band om halsen. Håkan visar sig också ha en central roll i föreställningen, för det är en konsert med honom och inte en bal på slottet som vår tids Askunge drömmer om. Och vägen dit, den ansvarar hon för själv.

– I motsats till sagan, handlar vår historia om hur Askungen växer och blir starkare. Vi ger henne självkänsla. Hon tröstar sig med musik, men den blir också en väg för henne, förklarar Anna Ulén.

En historia om utsatthet
Inför arbetet med pjäsen började hon fördjupa sig i sagans originaltexter och fann att historien, till skillnad från den ofta återgivna sagan om flickan som räddas av en prins, till stor del kretsar kring Askungens utsatthet och mammans död. En berättelse, möjlig att förankra i nutid.

– Det finns många lyckade bonusfamiljer, men här har vi dykt ner i en dysfunktionell variant. En familj där vuxna inte tar ansvar, utan blir som barn och där barnen därför tvingas att bli vuxna. Askungen får ta ansvar, och får även själv handskas med sorgen efter mammans död, berättar Anna Ulén.

Tragik berättad med komik
Och nej, pappa Rune Ask har inte så mycket tid. Han har ju både en plastfabrik att driva och en ny fru att ta hand om. Och av styvmamman och hennes till tuggummituggande barn tycks Askungen inte heller få något stöd.

– Ur ett större perspektiv relaterar den till vårt samhälle, där allt handlar om att vinna, vara bäst och göra karriär. Här är barn och unga utsatta och det är också de som får betala priset för framgångssamhället.

Men även om Plastungen, som Anna Ulén själv uttrycker det, i grunden är en tragisk historia, är den berättad med komedins och musikens hjälp. Sångnummer fördjupar eller berättar historien vidare och en grå råtta som smyger i kulisserna tycks vara någon att känna tillit till.

– Vet ni vem det är? frågar Anna Ulén publiken.

– En dammråtta, föreslår ett av barnen.

– Hennes mamma, gissar en annan.

Publiknärvaro
Efter repetitionens slut sitter Karin Bengtsson, som spelar Askungen, i sminklogen.

– Jag tänker inte på den ursprungliga Askungen, utan har mer använt mig av egna erfarenheter som barn i en skilsmässofamilj. Men sedan är det en trygghet att ha sagan i ryggen, alla har ju en relation till den, säger hon.

I dag har de spelat med smink och kostym för första gången, men det är närvaron av den unga publiken som har betytt mest.

– Vi har tagit ett stort steg framåt. Den är en enorm skillnad sedan igår. Vissa grejer förstår man själv vad de betyder först när man säger dem inför en publik. När man vet att den finns där och lyssnar, då får man en annan skjuts.

Cirka två veckor återstår till premiären.

– Nu ska vi få texten att sjunga och gunga som musiken och kanske stryka något, avslutar Anna Ulén.