Inlåst är ett ovanligt täckande ord för att beskriva Nya Studions nya pjäs om det svenska systemet för att hantera dem som vill komma till vårt land men inte får stanna. De är inlåsta i väntan på avvisning.
Ett svårförklarat frihetsberövande, eftersom de befinner sig i ett land som brukar framhäva sin rättsstat, som inte låser in folk hur som helst. Men eftersom invandringen inte är fri och en del alltså måste hållas borta, kräver själva systemet att man har vissa personer under kontroll. Så de inte flyr undan avv, avvisningen, och gömmer sig. Men är det brottsligt att gömma sig? Personalen på förvaret blir förstås svaret skyldig. Och så är den också inlåst, i själva systemet.

Både de som hålls i förvar och de som ska hålla dem där, och samtidigt behandla dem värdigt, har problem med situationen och systemet – och med varandra eftersom outhärdliga situationer tenderar att göra relationer svårhanterliga. I glimtar, som klipp ur en dokumentär, får publiken korta inblickar i relationer och historier, medan den strikta avskalade inredningen används som medgestaltare, särskilt den ljusramp som får höja och sänka sig, skapa växande klaustrofobiska lägen eller slät bordsyta, alltefter situation, påminnande om den ovissa situation där vadsomhelst kan hända närsomhelst. Eller inte alls.
Det är slätt, kalt och kallt, av och till exploderar fondväggens strikta rutsystem i dunkande mönster, när skräck och mardrömmar får kontrollens yta att krackelera. Och över alltsammans snöar det. Med ojämna mellanrum men ständigt återkommande. Snön är konfetti av nedmalda dokument över ärenden som avslutats, det vill säga människoöden som försvunnit, avv-individerna. En oförklarad metafor som kan associeras till klimatets kyla, det exotiskt okända eller det typiskt svenska. Allt finns inkapslat i situationen och vad man upplever tydligast varierar.

Thomas, anställd på förvaret, känner sig och sin svenska idyll hotad av ”asylanterna”, tydligare ju tydligare det omänskliga i förvarets principer framstår. Kollegan Malin är hans motsats: hennes känsla av personligt ansvar för ett omänskligt system växer med tiden. Och chefen själv vacklar runt i oro över att hela hans verksamhet ska falla samman, medan han försöker försvara den, också inför sig själv.
Sarah flyr in i grammatikens och morfologins fascinerande labyrinter, men kan inte alltid hålla sig kvar där, när verkligheten från både nu och då gör sig för smärtsamt påmind. Aleksej genomskådar och säger sanningar och Karim våndas och längtar. Men i den mänskliga kärnan vill de ungefär detsamma, bli älskade och accepterade, leva sina liv. ”Jag vill ha ett jobb och en tjej. Jag vill ha ett barn” säger Aleksej med aggressiv frustration. Och inte skiljer det sig från Thomas längtan att kunna tälta med sin tjej vid sjön utan att vara rädd.

När denna likartade mänsklighet träder fram brukar spelet vilja att man drar slutsatsen att det är enkelt för oss att leva tillsammans. Men här har likheten förhinder, förorsakad av ytterligare en likhet: alla sprattlar i samma garn, inlåsta i samma system, men på olika villkor. Under den halvannan timma vi följer förvarets människor lyckas ingen ta sig ur, bara snärja sig på nya sätt. Möjligen med undantag för Sabina Hormuz stumma men starka roll Fatima; hon ställer sig vid sidan av nätet, kliver undan de maskor som kastas efter henne och håller tigande upp påminnelser om det i klädsel eller agerande. Men inte kommer hon ut i friheten för det.

Vi kan tacka invandringen för ensemblen, utan skådespelare med bakgrund i andra länder hade det varit svårt att skapa detta. Till pjäsens starka partier hör när skådespelarna lämnar påbudet att tala svenska och ställer publiken utanför språket. Det fungerar utmärkt för att vända perspektivet på vi och dem och utmana inlevelseförmågan
Det här ämnet inbjuder givetvis till starka känsloutbrott, patos och agitation vilket lätt kan förvandla stoffet till snyftare eller plakatteater, men här går författare och regissör en annan väg. Utbrott förekommer, men nätet håller även spelet på plats, kyler som snö mot rodnad känslorna och låter själva gestaltningen tonas av inlåsthetseffekten så att den inte bara åskådliggörs utan utgör själva spelet.
Det är nog inte förrän senare, när jag känner hur kallt och låst det känns i magen och kring hjärtat, också utanför Studion och bortom teatertiden, som jag förstår hur effektivt det har fungerat. Den som är tagen i förvar och den som är satt att förvara kan ju inte kliva ur rum och tid när inlåsningen blir för hämmande. Det ska inte teaterpubliken heller ta för givet att den kan.