Backa teater har blivit ett måste. Man måste helt enkelt veta vad de hittat på nu, när något nytt är på gång. Då kan man som teater hävda att man lyckats. Teatern spelar en roll, kan inte klassas som tidsfördriv, hobby eller någon sorts grädde på livsmoset. Den har i stället blivit en livsviktig funktion.
När teaterns konstnärlige ledare Mattias Andersson formar sin pjäs utifrån den polsk-judiske läkaren Janusz Korczaks bok om den 11-årige prinsen som blir faderlös och kung på en och samma gång men så småningom skänker makten åt barnen formar han sin version med mycket mod. Han gör nämligen som sin namne, Kung Mattias: avhänder sig makt. Vad som helst skulle faktiskt kunna hända.
Det gör det inte. Inte på premiären i alla fall. Det kan bero på att vi alla – även vår tids barn – är tämligen uppfostrade och gör ungefär vad som förväntas av oss. Det kan bero på själva teateröverenskommelsen, i salongen är vi gäster och till och med om vi hamnar mitt på scenen vet vi var gränsen går mellan publik och teaterensemble, mellan pjäs och vardagsliv.

Detta betyder nu inte att det inte sker stora saker. Fråga finansministern om några veckor. Han bör ha märkt spåren av Backateaterns aktiviteter. Men fråga också barnen. Och lärare. Studera skolor och intenetcommunities. Det skulle kunna vara så att Lille kung Mattias sätter sina avtryck. Låt oss hoppas det, för detta är ett storslaget demokratiskt experiment och tar omgivningen vara på de tankar som måste födas hos den som är med, så bör det ha alla förutsättningar att växa.

Sagor är bra, eftersom de renodlar frågeställningar och står höjda över tids- och rumsramar. Det är inga större problem att ta en text från 1923, inleda den med en redogörelse för pågående ekonomiska kris och låta den löpa vidare vid kungahovet.
Mattias är alltså en 11-årig prins. Ende arvinge till tronen, moderlös redan och med en sjuk, döende far. Regeringen beslutar att låta Mattias, så ung han är, ärva makten. Det är ju ändå de själva, fackministrarna, som styr. Inkonsekvent nog ger de 11-åringen makten medan de samtidigt döljer för honom hur tillståndet ser ut i landet: arbetslöshet, uppgivenhet, stökig ungdom som kastar sten och tänder på hus.
Sagans distanserade ram iscensätts både effektivt och estetiskt när ministrarna vandrar omkring som vore de dockor i ett skuggspel, eller rådslår med stereotypa rörelser och röster.

Men verkligheten gör sig påmind, när fattigflickan Felicia plötsligt tar sig från verkligheten därutanför till den avskärmade overkligheten i slottsträdgården. Det är rätt roande att se hennes möte med den isolerade Mattias och hans valhänthet (eller kanske valfothet) med fotbollen. Han anar en värld han borde lära känna och bestämmer att han ska få lära sig spela fotboll. Men han ska komma att lära allvarligare saker än så. Han smiter och företar, på klassiskt sagokungamanér inkognito, en bildningsresa med Felicia. Den blir närmast en skärseldsvandring, eftersom det verkligen står betydligt värre till än ministrarnas förskönade rapporter gjort sken av.
Det är då Mattias bestämmer sig för att göra revolution. Gamla ministrar ut, nya in. Vuxna bort, barn fram.
Och teatern följer med. Scenen blir grupparbetsrum. Tala om att vara interaktiv!

Själv sitter jag med diverse svåra frågor bokstavligen i knät: Ska barn ha rösträtt? Från vilken ålder, i vilka val?
Jag hör andra brottas med åldersfunderingar men blir själv svaret skyldig. För nog är det, tänker jag, viktigare att tänka på hur man får information och hur alla blir delaktiga och kan påverka beslut när de växer fram än att fastställa åldersgränser. Särskilt när det gäller barn, som annars riskerar att ledas av alltför tjänstvilliga vuxnas som inte litar på sina barns tankeförmåga.
Och inte är den nya regeringen i Backa så demokratiskt tillsatt från början, även om det breddar sig.
En bred bas har regeringen också klar. Teatern har nämligen gjort grundligt förarbete, varit ute bland barnen i Göteborg och frågat vad de tycker är viktigast inom varje fackområde. Finansministern bör ha fått barnens synpunkter på bordet nu. Han har fler att vänta. Och jag hoppas verkligen att den bunt förslag som småningom växer fram ska ägnas stort intresse, även utanför teaterrummet och utanför finansdepartementets diarium. Det kommer att finnas en del intressanta prioriteringar. Begrunda till exempel att barnen på Backa teaters försvarsdepartement premiärdagen fredag 27 november beslöt att lägga merparten av budgetens resurser på katastrofhjälp, stöd till fredsorganisationer och omfördelning till fattigare länder. Den minsta posten på försvarsdepartementet var vapen för att skydda landets gränser. Begrunda att hälsodepartementet ville stoppa cigaretter och alkohol, ha fler sjukhus och läkare och ge vård till apatiska flyktingbarn i första hand och att justitiedepartementet ville lägga mest pengar på att låta fler flyktingar komma till Sverige, bekämpa kriminella gäng och stödja brottsoffer.

Och så betänk att jag just nu sitter här och skriver om detta. På grund av en saga från 1923 och en teaterpjäs från 2009. Kom inte och säg att kultur inte är så viktigt. Och håll ögonen på Backa teater. Det är mycket ofta där det händer!