Intrycken strömmar över mig. Jag sitter som med en bunke blandade salladsblad och försöker sortera. Snabba klipp. Fysiska uttryck. Rapp dialog. Verklighet som glider över i fiktion – eller tvärtom. Förvandlingskonster. Ungdomsvärld. Allmängiltigt. Omärkligt formar de sig, nästan plötsligt inser jag hur väl allt hänger samman, handlingen med formen, fomen med uttrycket.
Gothenburg English Speaking Theatre visar sig ha gjort en sinnrikt komplex gestaltning av den väv som bildas när fiktionen blandas med verkligheten, den kommersiella världen med grundnäringarna, spelet med de djupare känslorna. Så drar föreställningen skickligt i några trådar och visar oss knutarna som kommer att ge farligt trassel i livsvarpen.

Skådespelarna är två, rollerna nästan oändligt många. De bägge statisterna som ska fungera som vanliga irländare i en liten by i den amerikanska storfilmen får agera både regissör, inspicient, diva och en rad andra roller som de blixtsnabbt glider i och ur med imitationskonstens hjälp. Så uppstår en försåtlig känsla av att man inte riktigt vet vad som är vad, vem som är på riktigt och vem som kanske är en karikerad typ. Och när slutet är nått är rollerna – hela perspektivet – vänt 180 grader.

De stiliserade pappträden med klädespersedlar på grenarna har fått mig att tänka på Godot, men Charlie Conlon och Jake Quinn väntar inte. De står mitt i en hektisk filminspelning. Fast kanske väntar de ändå. Drömmarna om att en dag vara mer än statister finns där. Och tänk om stjärnan en dag får se just dem?
Bit för bit övergår de snabba glidningarna mellan personer och händelser till en alltmer sammanhängande historia om byn och historien om vad som hände i filminspelningens spår. Det är inte bara små kulturkrockar. Det är också en grundläggande uppdelning i mer eller mindre betydelsefulla människor och sysselsättningar. Inte kan väl en hel by ta ledigt för en begravning när en stor filmbudget står på spel?
Det är i den här konflikten det hettar till. Det är här det plötsligt blir på riktigt. Det är här människor avtingas val och ställningstaganden. Hur går det till när någon går vilse i ett luftslott? Vems fel är det om någon inte klarar kraschen när verkligheten tar strupgrepp på drömmen? Och vilket ansvar har den som skapar och håller drömmarna igång för att det finns de som inte klarar krocken?
Gary Whitaker och Mike Rogers blir oemotståndliga i sina roller när de maximalt utnyttjar kroppens plastik, ansiktets mimik, accentens betydelse och dialogens studsande. Det så att ögonen vidgas av förundran. Dock kanske litet för många gånger i första akten. Det hinner bli tröttsamt många klipp mellan film och verklighet kring pub och inspelningsmiljö. Det är i akt två, efter det tragiska meddelandet ur verkligheten strax före paus som det verkligt intressanta föds. Akt två tar genast makten över tanken men framför allt direkt över hjärtat.

Att ha en engelskspråkig teater kan tyckas smalt, men Göteborg och Västra Götaland är bara att gratulera. För det första för att detta är bra teater. För det andra för en effektiv och lustfylld chans att fördjupa språkkunskaperna hos befolkningen, från skolans elever till alla andra, för det tredje för att Gest märks också via internationellt samarbete. Jag väntar redan med spänning på vad som kommer härnäst.