G2 står för generation två, och bandet har fått en hel del bekräftelse på att de förvaltar Bluegrassarvet väl. Inte minst på musikens hemmaplan. Efter att ha vunnit tävlingen EWOB (European world of bluegrass) i Holland mindre än ett år efter att bandet startat fick G2 spela på IBMA-veckan (International Bluegrass Music Association) i Nashville. Och Amerikanerna älskade det. Sedan dess har bandet återvänt till USA för att spela tre år i rad. En skiva är släppt och en till är på väg. När Bohusläningen träffar dem innan deras konsert på Torreby slott är det bara att följa ljudet av en ensam Mandolin för att hitta vägen in i logen, där Jens Koch, Christoffer Olsson, Erik Igelström och Jimmy Sunnebrandt gör sig redo för scenen.

Värnar rötterna
– Det som har varit roligt med våra resor till USA är att amerikanerna lika gärna kunde ha gett oss en klapp på axeln och ”kul med svenskar som spelar bluegrass”, säger Erik Igelström, som står för mandolintonerna.

– Vi kommer med något nytt och har utveckat en egen stil, men samtidigt värnar vi om rötterna, säger Christoffer Olsson, bandets sångare, låtskrivare och gitarrist.

Christoffer var trummis och sysslade mycket med popmusik tidigare, men efter att ha sett filmen O brother where art thou, där huvudpersonerna tjänar 10 dollar vardera för att ”sjunga i en burk” i en blind mans studio och river av numera klassiska Man of constant sorrows, fastnade han direkt.

–Jag bara gick och köpte mig en gitarr, och tänkte att det här ska jag lära mig, säger han.

För banjospelande Jens Koch är Torreby slott hemmaplan. Det var bandet som fick honom att lämna Munkedal och flytta till Stockholm, sin kärlek till Bluegrassen, där trefingerspel på banjo är en av hörnpelarna, har han sedan barnsben.

– Jag har spelat sedan jag var tolv. Det var min morbror Bertel som introducerade mig för banjon. Han gav mig några skivor med bland annat Bill Monroe, så när alla andra sprang på disco satt jag hemma och lyssnade på LP, berättar han.

Klaffade direkt
En bandmedlem saknas för dagen – Tobias Strömberg, som spelar dobro – en särskild sorts slidegitarr som också är karakteristisk för Bluegrass. Alla fem möttes för första gången på en bluegrassfestival och där de råkade hamna i samma stuga under en natt och satt och spelade till morgonen med mungiporna uppe vid öronen.

– Vi har haft samma idé om musiken, och det klaffade direkt, konstaterar Jimmy Sunnebrandt, kontrabasist.

Traditionell bluegrass spelas spelas utan trummor eller slagverk, basen och mandolinen håller greppet om rytmen, och stämsången är karakteristisk för genren. Att jämföra den med annan country menar G2 är som att jämföra folkmusik med dansband.

– Man hör mycket i nfluenser från irländsk musik och blues, säger Erik Igelström, och Jimmy Sunnebrandt jämför det traditionella texterna lite med gamla skillingtryck – mycket sprit och mord.

– Men mina texter handlar mer om vad jag har gått igenom i mitt eget liv, skjuter Christoffer Olsson in.

Nästa år intecknat
Och det kommande året är redan ganska utstakat för G2. Just nu läggs all tid som inte tas upp av ”vanliga” jobb i studion på arbetet med andra skivan. De har blivit kontaktade av amerikanska musiker, bland annat Randy Kohrs, känd dobroist som spelat med artister som Dolly Parton.

I juni åker bandet till Californien och hoppas kunna hålla liv i en turné fram till höstens IBMA-vecka. Kanske för en repris av spelningen på anrika scenen Ryman Auditorium, där de spelade 2008.

– Hela min skivsamling satt på första och andra raden, säger Erik Igelström.

Det låter som att ni tänker överleva även den tredje generationens bluegrass?
– Den är redan under produktion, och Erik leder – han har andra barnet på gång, säger Jens Koch.