Inte vilken som helst. Angereds teater har tagit sig an Ibsens idédrama Brand från 1866. Man känner igen typiska Ibsenteman i dilemmat kring sanningens värde och sanningens skada, kring kompromisslöshet och principfasthet.

Men förankringen i nutiden är solid: Religionsfanatismens faror i kontrast och samspel med fladdrighetens faror, kommenterad med filmsekvenser från bland annat båtflyktingarnas hårda tillvaro. Filmen och scenen spelar dock oftast bredvid varandra. Det blir många skärvor att pussla med, i ett redan komplicerat drama. Splittringen är en reell fara för engagemanget.

Brand befinner sig i uppror mot sin dekadenta värld, när dramat skrevs som en följd av författarens upprördhet över att han inte ansåg att norrmännen gjort sin plikt i krigstider mellan Tyskland och Danmark. På scenen i Angered gör Brand uppror mot en allmän hållningslöshet, en sluddrig och svajig bryr-mig-inte-mentalitet, och predikar sitt principfasta ”allt eller intet”.

Mottot visar sig svårt att leva upp till, nu som då, förr eller senare krävande personliga offer, som inte bara gör ont även i en stenhård vilja utan också drabbar andra och vässar frågan om rätt och fel. Är det rätt att låta principerna döda ett barn? Rätt att låta principerna driva en människa till självmord?

De frågorna räcker för att förklara varför 1866 års drama också kan vara 2009 års. Angereds Brand behåller versen och utnyttjar det högtravande språket för att betona fanatismen, den väldiga övertygelsens högstämda känsloläge, men plockar också in nutiden och skapar därmed brott i dramat som skärper profilen av idétext. Brechts Verfremdungseffekt är extremt tydlig när Benjamin Moliner byter roll från konstnären till läkaren och försöker förklara varför; ”jag är en så grym skådis”.

Brands möte med olika människor och dilemman blir en räcka scener, som i formen blir ett drömspel med absurda showinslag, vilket i sammanhanget skapar en känsla av att människor verkligen släpar högre värden i smutsen.

Men vem som står för den rätta hållningen förblir, precis som i andra Ibsenverk med liknande problematik, ett frågetecken. Läkaren får här, liksom i Vildanden, inta en samtidigt human och cynisk hållning, som skulle kunna utgöra en grund att bygga ett människovänligt samhälle på men också kan bära frön till motsatsen.

I Angereds uppdaterade version håller han ett vildsint tal mot fanatisk religion och omvärldens farliga tendens att skydda religionsfriheten i en så farlig utsträckning att yttrandefriheten hotas och förtrycket stampar in. Hans bananövertygelseparallell gör det hela klart – och har redan en systerreligion i Det flygande spaghettimonstret. Ni hittar anhängarna på nätet.

Lite synd bara att Benjamin Moliner fått i uppgift att spela över så våldsamt att hans figur blir frånstötande – han har ju rätt. Nu tycks han själv falla i fanatismens fälla när han eldar sig till fradgasprutande predikan. Sedan kan man undra vad som hänt om han fått framstå som mera klartänkt och resonabel: Hade det hela blivit beskäftig pamfletteater då? Och förfallit till tråkighet?

Det är ingen lätt uppgift att hitta en balans mellan det som blir bara högstämd förkunnelse, i en pjäs som problematiserar just högstämd förkunnelse, och den groteska överdrift som blir för skrikig och gräll. Men att Brand har inte bara en hel del utan mycket att sätta på dagordningen för dagens publik visar tveklöst Angereds uppsättning.

Det är bara att hoppas att de gymnasieklasser, bland annat från Uddevalla, som såg pjäsen samtidigt med mig fått tid på sig att tänka och prata efteråt. Några lättsmälta frågor har de inte fått serverade. Men nyttiga.