En vardaglig scen: En rad stolar på ett podium. En diskret disk med vatten och tilltugg. Fyra personer, tre män och en kvinna.
Men vänta. Varför redogör jag för just könsfördelningen?
Det känns naturligt för att beskriva scenen. Och varför det?
Frågorna kan länkas långt och länge. De är inte oväsentliga. Särskilt inte i sammanhanget. För skådespelarkvartettens uppgift är att beskriva och rekonstruera tre verkliga händelser. En i USA, en i Katrineholm, en i Göteborg. Vid varje tillfälle har en man mist livet till följd av grovt våld. Alla offren har varit homosexuella, alla förövarna heterosexuella män och handlingarna betecknade som hatbrott.
Hatbrott definieras här som ett brott där själva hatet, inte egentligen offrets sexuella läggning, driver gärningsmannen; flera gånger fälls kommentarer i stilen: ”Det är väl okej att han är bög, bara han sköter sitt.” Och vari ligger skillnaden? Någonstans, visar händelserna på scenen, inom förövaren själv. Han blir så skrämd, upprörd och störd över närmanden från en homosexuell man att resultatet blir extremt grovt våld.
Det är lätt att tänka sig att detta är tre otäcka extremfall, som inte har med vår vanliga vardag att göra, men det är att göra saker alltför enkla. Det finns något i alldeles vanliga uppfattningar om manlighet som bäddar för våldsamma reaktioner på homosexuella närmanden. Det finns något i vanliga uppfattningar om manlighet som lämnar vägar öppna för aggressivitet. Det finns mycket att fundera över, innan det bär av för långt.

Pjäsen, byggd på Johan Hiltons reportagebok, rekonstruerar utredningar och händelser, i samma anda som en polisutredning, vilket också återspeglas i programbladet. I publiksamtalet efteråt på Pustervik kommer invändningar mot att föreställningen stannar på detta redogörande plan utan att borra sig in i underliggande orsaker och känslor. Det skulle man förstås kunna göra. Då skulle en annan pjäs uppstå, en där man på ett känslomässigare plan förstod vad som drivit förövarna – också unga män – eller tvingats känna offrets utsatthet och rädsla. Men detta har inte varit Regionteater Västs och Riksteaterns mål med den här uppsättningen. De vill återge verkligheten och få publiken att ställa frågor och tänka vidare. Men de lämnar inte åskådarna utan trådar till förklaringar, inte utan känslomässiga upplevelser som sätter oss i förbindelse med egnas och andras reaktioner, möjliga att tänka vidare
utifrån.

Det redogörande spelet bryts alltså med jämna mellanrum, särskilt effektivt under arbetet med de två sista fallen, för en mera expressiv och fysisk spelstil, som tar ut svängarna rejält. Det skapar en rakbladsvass blandning som skär i medvetandet och lyfter redogörelsen till något som verkar på många fler plan än reflektionens. Skådespelarna testar kroppsspråkets möjligheter, gränser och effekter, bland annat i uppfattningarna om manligt och kvinnligt. De låter det verbala språket få utrymme att dra iväg när de spinner vidare på ordet fikus, uppfinner synonym efter synonym och blir alltmer upprymda, medan åskådarna först hänger med men sedan i hög grad börjar få nog och känna obehag. Samma sak inträffar i scenen med roliga historier, som bärs av temat att förlöjliga den som avviker från gruppen, inte bara homosexuella utan också olika etniska grupper eller kvinnor från referensgruppens män. Makten talar och trycker ned de maktlösa. Samma sak inträffar som med fikusordleken: man kan skratta en gång, man kan skratta två, till slut vill man bara att de ska sluta. Hur det bär iväg okontrollerat speglas också av det samtidiga frosseriet i tårta. Sexualiteten får skena iväg i en mjölkorgiescen, som också befinner sig välgörande långt från teori och protokoll. Och en gång görs publiken konkret uppmärksam på hur lätt det är att dras med av en grupp som hetsar en ensam individ, det går kusligt snabbt att sluta tänka och hamna på sluttande plan. Sådant kan i värsta fall ända med misshandel och död. Hitlers propagandaapparat är inte alls nödvändig. Det kan räcka med en liten maktkampsscen på en skolgård.

Detta är teater som vill något. Detta är teater som behövs. På oss som tittar ankommer att ge den tid - också efteråt. Därför är det utmärkt att RFSL:s unga kommer att följa med på turnén landet runt och hålla samtal efteråt så att tankarna inte tvingas upphöra utan manas fortsätta när föreställningen är slut för att annat tar vid. Missa inte den chansen. Alltför många tyckte sig ha alltför bråttom på Pustervik. Men det var sluta tänka vi inte skulle.