Redan första illustrationen tecknar konflikten: Mamma med händerna i sidorna, bestämd. Snurran med händerna utslagna i en vid gest. Uppgiven. En kräver städning. Nu. En orkar absolut inte. Just nu.
Gestalterna är på ytan katter, men kroppshållning är människans. Hur det är med psyket kan man diskutera – nog känner jag igen omöjligheten från relationer med både katter och människor. Och för den språkroade bilderboksläsaren är förstås Snurrans reaktion ”fy katten” upplyftande.
Sedan eskalerar det hela. Snurran är en riktig krångelkatt, som aldrig ger sig utan uppfinner argument efter argument för att inte städa när hon väl bestämt. Det är så man tycker hela den baletten skulle vara långt jobbigare än städningen. Hon lyckas förstås få hela familjen emot sig, men uppfinningsrikedomen är outsinlig och kommer till slut mer än väl till pass – när kompisarna dyker upp och sånär blir avvisade på grund av städningen, när Snurran får sin briljanta idé och alla blir nöjda....
En träffsäker skildring av ledarpersonligheten och hennes förhållande till omgivningen, rakt skildrad med, som sagt, känsligt kroppsspråk och en dialog där det mesta händer på ytan men lyfter fram en hel del som bubblar under den. Inget snack om saken: i de flesta familjer kan man nog känna igen sig och har rätt roligt. Inte minst kan det vara nyttigt om man lär sig skratta litet åt sig själv emellanåt.

När katten Betty i nästa kattbok hamnar i mina händer förbyts sceneriet drastiskt. Det vardagsnära, rakt-på-sak-berättandet är puts väck. In träder en svävande blandning av surrealism och realism. Lilla vita katten Betty sitter i en potta och metar. Enligt texten sker det i Kattegatt, men miljön är en drömsk blandning av rosor, O Boy-paket, träd och tidningsklipp, vattnet är mest en mörk botten för bilden. Det beskrivs också någon gång som gyttja, så antingen är detta en dröm med sin egen variant av hav eller också en outsagd miljökritik.

Vilket spelar mindre roll för den största poängen med historien är inte eventuell övergödning eller nedskräpning - det får i så fall bilda fond – utan stämningsmåleriet och fantasin i den poetiska texten, utan dialog här, och de sagolika bilderna. Metandet ger inte napp av det slag Betty behöver och medan ”natten tassar fram så smått” känns hon allt ensammare och ynkligare. Då kommer fantasi och skapande till hjälp - exakt hur vore synd av avslöja. Men berättelsen gungar fram i ögonblicksbeskrivningar, som närmast är korta versrader, och egensinniga bilder som blandar fruktiga, natt mörka färger med de realistiska inslagen av gamla konservburkar. I färg- och bilddjupet döljer sig massor av detaljer, inte alltid med helt logiska samband som det kan göra i drömvärlden. Riktigt var Betty är och vad som sker och hur vet man inte. Och vill nog inte veta, för det är den drömlika stämningen i ord och bild som skapar känslan av att vara med om något stort och inte helt förklarligt.