”Jag gör det om du gör det.”

Ganska snart i Highschool musical formuleras något centralt.

Jag har inte läst regissören Annette Anderssons text i programbladet innan jag ser Studio 32:s och Kulturskolans gemensamma uppsättning. Men jag gör under föreställningens gång precis samma reflektion som hon: tycker mig se en massa stereotyper i intrig och karaktärer – de godhjärtade sympatiska, de streberaktiga taskiga, spirande kärlek, kärlekens förhinder och så vidare – och så vips! inser jag att det handlar om något djupt livsviktigt bortom schablonerna. För unga människor alldeles särskilt, men egentligen för alla.

Att våga vara den man är, inte låta sig låsas in av andras förväntningar och egna förväntningar på andras förväntningar. Detta med att sitta fast i en bild av sig själv, alltså.

Jag blir våldsamt nyfiken på vilka diskussioner som har följt processen från Kulturskolans dröm om en musikal till en färdig föreställning på regionteaterns scen med bidrag inte bara från Kulturskolan utan också från Studio 32:s 40-åriga erfarenhet av amatörskådespeleri. Man kan ju knappast sätta upp något sådant utan att vrida och vända på kärnan – inte ens om sång, dans och show möjligen varit lika starka – kanske starkare – drivkrafter för lusten.

Den lusten är musikalgenrens samtidiga styrka och hämsko, särskilt när det gäller amatörföreställningar. Många scenförmågor känner sig mer obesvärade när de fokuserar på att framföra sång- och dansnummer än när de är utlämnade åt okoreograferade repliker som lätt låter som utantilläxor om de inte bottnar i gestaltning.

Av samma skäl kan de ge helheten en alltför polerad yta för att väcka riktigt intresse eller också riskerar de att förvandla somliga roller till karikatyrer.

Det händer väl att det lutar åt sådana håll här också, men jag tror knappast publiken i teaterhuset på Strömstadsvägen kan ha missat ärendet hos Highschool musical. Scenen när elev efter elev ”kommer ut” med udda intressen är inget storglittrigt shownummer men märks av annan kraft – med sportkillen som älskar att baka och Hip-hop-tjejen som spelar cello. Världen vidgas och fördjupas i ett enda slag. Det brusar liksom till kring öronen: tänk vad man förlorar om man aldrig vågar
lyfta på bommarna och titta sig omkring utanför gängstaketet!

Hela floran av gäng är förstås också rent dramatekniskt tacksam när man jobbar med en grupp. Det finns utrymme åt många, även om de verkliga huvudrollerna är blott fyra.

Nu har föreställningarna rullat på och projektet är lyckligt och bejublat i hamn. Det måste ha varit stort att vara där på scenen inför publik och att detta skett har bevisat mycket av den vitalitet och kraft de estetiska utbildningarna besitter. Men man ska nog inte glömma vägen, den som ”är mödan värd”. Jag är fortfarande nyfiken på de samtal som måste ha förts. Förhoppningsvis förs de dessutom vidare nu – efter de offentliga föreställningarna – som ringar på vida vatten. För gängstyrningens kvävande tendenser är inte enbart amerikansk highschooverklighet.

Styckets sensmoral (ibland rätt övertydlig)– att allt är bäst när man får vara sig själv men ändå del av en gemenskap – ingår ett passande partnerskap med själva iscensättningen, som ger sitt eget bevis för saken: många massnummer där koordinationen skapar gemenskap och helhet och samtidigt utrymme för en del mycket personliga bravurnummer, huvudpersonernas givetvis men också andras, som skolans något hejige informatör som lever ut både kroppens och stämbandens språk.