Entusiasmen falnade dock snabbt då flera kända forskare gick ut och kritiserade identifieringen: visserligen mördades Arsinoe enligt källorna i Efesos, men det finns egentligen ingen evidens som binder just denna gravkammare vid prinsessan. Skallen är i dag försvunnen, och de uppmärksammande mätningarna gjordes i själva verket redan på 1920-talet. Benfragmenten tycks dessutom ha tillhört en alltför ung individ för att vara Arsinoe. Slutligen – eftersom vi inte vet om Arsinoe och Kleopatra var hel- eller halvsyskon, finns i fynden inget nytt att hämta kring Kleopatras etnicitet. I stället tycks det som om denna så kallade upptäckt skall ses som en reklamkampanj för BBC:s egenproducerade dokumentär med den provocerande titeln ”Cleopatra: portrait of a killer” som visades någon vecka senare. Filmen gör anspråk på att visa ”den sanna historien” om Kleopatra som en maktdriven kärlekskrank despot som inte skydde några medel att nå sina ambitioners mål och tillsammans med sin älskare Marcus Antonius mördade, bland flera andra, systern Arsinoe.

Uppståndelsen kring fynden i Efesos och BBC:s nya produktion visar vilken sprängkraft som fortfarande efter drygt tvåtusen år finns i den egyptiska drottningen Kleopatras gestalt. Ingenting tyder heller på att intresset är på väg att avta; snarare tvärtom. Under de senaste åren har Kleopatra stått i fokus för ett flertal utställningar, hon uppträder i ett ständigt flöde av böcker och filmer, och hon syntes nyligen som tatuerad och peruklös gestalt i den uppmärksammade tv-serien Rome. Nu kommer den första svenskproducerade biografin sedan 1923: antikvetaren Allan Klynnes Kleopatra. Liv och legend.

Klynne har disputerat i Antikens kultur och samhällsliv, arbetat på Svenska Institutet i Rom, lett arkeologiska utgrävningar och är en driven skribent som publicerat både vetenskapliga och populärvetenskapliga skrifter. Hans och makan Cecilias ”Antika rekordboken” säljer rekordstort i både de svenska och översatta upplagorna.

Kleopatra. Liv och legend är snyggt förpackad. På omslaget lyser den retroklatschigt storstilade titeln mot bakgrund av en färgsprakande, livfull och sällan sedd målning över Kleopatras död av svenske Julius Kronberg. Läsaren inbjuds som till en filmisk upplevelse. Innehållet infriar förväntningarna: Klynne framställer med spänst och schwung ett av de mest omtumlande skeendena under antiken. Stilistiska knep gör sitt till. Undertitlar som Vargungarna (om det tidiga Rom), Moder okänd (om Kleopatras osäkra härkomst) och Lill-Caesar (om sonen Kaesarion) är både pricksäkra och aptitretande. Flertalet kapitel avslutas med en gäckande cliff-hanger; svaret antyds komma på sidorna som följer. Särskilt skicklig är Klynne på att väva in historiska fakta i berättelsens ram. Så får läsaren Roms politiska styrelseskick och Alexandrias stadsuppbyggnad sig till livs av bara farten. Inte ens ptolemaiernas komplicerade släktträd blir tungt att ta till sig – i sanning en bedrift.

Men Klynne är inte bara en skicklig berättare som kan sin Kleopatra. Han bidrar också med viktiga kulturarvsperspektiv på drottningens legendbildning. Faktiskt utgör inlednings- och avslutningskapitlet en berättelse i sig – den om hur den egyptiska drottningen brukats och missbrukats under århundradens lopp, i politiska, historiska och säljande syften. Klynne understryker att Kleopatras liv har berättats av fiender, av män, av icke-samtida, som alla haft sina syften med att betona särskilda aspekter av drottningens utseende, karaktär och levnadsöde. Kleopatra har framställts som underskön, kärlekstörstande, hjältinnelik och självuppoffrande, men också som orientaliskt depraverad, maktlysten, mansslukande, beräknande och grym. Således – även om Kleopatraframställningarna i både Rome och BBC:s nya ”Portrait of a killer” avser att provocera är bilden av drottningen som drogberoende despot utan skrupler snarast en återkommande kliché med klassiska anor. Klynne är medveten om att också hans egen bok bidrar till att forma den stora berättelsen om Kleopatra – och avslöjar även i detta en sympatisk respekt för sin gestalt.

Kleopatra. Liv och legend är en populärvetenskaplig bok som i första hand vänder sig till en publik utanför akademin. I syfte att lätta framställningen har Klynne valt att enbart inkludera fotnoter till antika författare. Jag förstår detta val, men hade föredragit referenser till den moderna forskningen i någon form, som fotnoter eller som diskuterade bibliografiska notiser till varje kapitel, med fördel placerade bak i boken för att inte störa framställningen. Här hade den intresserade kunnat få veta att det särskilt är Susan Walker som i en bok från 2004 läser in Kleopatra i den så kallade Portlandvasen. Likaså att det egentligen inte är ”språkvetarna” (s. 138 i allmänhet som omtolkar ordalydelsen i ett Cicerobrev där Kleopatra figurerar utan R. G. Böhm i en specifik (och problematisk) artikel från 1985 (som dock listas i bibliografin). Jag funderar också över om det är helt enkelt att förstå hur man hittar till de antika referenser som nämns i fotnoterna. Suetonius’ Caesar låter sig snabbt spåras, men är det självklart att Appianos BC betyder Bellum Civile och är liktydig med Roman history: The civil wars, i bibliografin?

Mina kritiska funderingar är i sammanhanget marginella. Allan Klynnes Kleopatra. Liv och legend är en djupt kunnigt ledd vandring i antikens på en gång tillgängliga och främmande värld, en eftertänksam biografi om en av världshistoriens största profiler och inte minst en lustfylld läsupplevelse. Jag rekommenderar den varmt!