DET FÖRLORADE PARADISET

av Christofer Bocker

Scen: Andra stället, Angereds teater

Regi och scenogafi: Ulrich Hillebrand

Ljus. Charlie Åström

Musik: Martin Fremling och Jean Marie Huhta

Regiassistent: Elephteria Gerofoka

På scenen: Nasir Farah Dhagole, Johan Friberg, Ifrah Nuur Muhamed

Spelas till 5 december

Två somaliska skådespelare och en svensk vrider och vänder på sina drömmar, sina relationer och sitt förhållande till de villkor verkligheten på olika sätt sätter upp. Platsen är Angered teaters Andra stället.

Ett utmärkt sätt att låta kollisionerna mellan drömmar, behov och olika drivkrafter bli till känsla och inte bara debattstoff, tänker man. I alla fall som första tanke.

Framställningen vävs kring tre personer. Rudolf reser från Sverige till Somalia för att skriva en bok som visar sanningen om somalierna och Somalia, upplevd på ort och ställe. (Man har svårt att låta bli att tänka på Martin Schibbye och Johan Persson till att börja med). Han träffar den unga Obah, som han tar med till Sverige via ett skenäktenskap. Där finns vännen Adam, flykting från krigets Somalia.

Parallellt med deras öden i Sverige löper den somaliska berättelsen om det älskande paret tvingas leva åtskilda under ett helt liv men aldrig ger upp drömmen om varandra.

Obah följer med Rudolf för att få chans att bli läkare. Sedan vill hon hem och arbeta. Adam har under tio år hunnit bli besviken på svårigheten att komma in i det svenska samhället och börjar drömma om att återvända med Obah och gifta sig med henne. Det går inte ihop med hennes dröm, och inte med Rudolfs, för skenäktenskap eller inte; han vill inte släppa henne. Han har blivit en främling för sitt eget land och känner bara att han existerar i sitt engagemang för Somalia. Nu försöker han på alla sätt hindra han på alla sätt Obah från att bli självständig i det nya landet.

Dessa tre personers möten och konfrontationer skildras i korta episoder, som ibland bygger på svenska språket, ibland på det somaliska, ibland på rörelser och gestaltning. Det blir ett poetiskt drömspel, som i grund och botten också mera allmänt kretsar kring drömmar och hur de av tiden och livet omformas och förvandlas till en annan verklighet.

Obah kom inte tillbaka till sin mamma, som hon lovat. Omständigheterna hindrade henne och omständigheterna för henne till sist till arbete i London, inte till Somalia.

Adam kom inte heller tillbaka. Han hamnar i Dubai.

Och Rudolf, han blir inte den store sanningssägaren om Somalia, inte heller Obahs beskyddare och räddare. Han tappar fotfästet.

Obah och hennes dröm utsätts hela tiden för härskarmentaliteter från båda männen: den ene försöker få henne att tro att hon inte ska klara läkarstudierna, den andre att väcka en längtan till Somalia och ett traditionellt familjeliv. Men hon ger inte upp sin studiedröm.

En bra skildring av hur livet kan te sig i det nya landet, har jag tänkt, men inser steg för steg att det inte stannar där. Det förlorade paradiset är mer komplext än någon sorts inlägg i integrationsdebatten. Denna instängda väntan på att situationen ska bli lämplig på olika sätt kan man finna överallt.

Och just här, i detta, vidgar sig plötsligt Det förlorade paradiset oändligt. Föreställningen har visat att kulturer och människor ständigt krockar och är olika men att de i just detta också är varandra mycket lika.

Mänskligt, var ordet.

När ger den sig ut på turné? Många kommuner med somaliska invånare är nog extra nyfikna på detta förlorade paradis. Och att som svensk se den tillsammans med en somalier måste vara det perfekta sättet att med gemensamma krafter locka av den så mycket som möjligt av det mångskiftande innehållet.