I arbetsgruppen har också ingått konstnär, arkitekt, trädgårdskonsulent och ljusdesigner.

Deras uppdrag har varit att "skapa mervärden kring vardagliga mötesplatser".

– Vi vill återknyta till Badhusbergets historia som rekreationsplats, säger Kiki Eldh.

Hon står mellan plankväggarna som utgör vindskydd och skapar en avskild uteplats utanför gårdshuset där tvättstuga och cykelförråd ligger. Mellan planken ska slingerväxter ge liv – men redan nu upptäcker vi med det ökade solskenets hjälp hur det skapas nya mönster när överliggarna kastar skarpa skuggor över det ljusa träet.

Mitt i innergården väntar en träkvadrat på ett träd. Till invigningen blir det en tillfällig gäst, så småningom ska en ullungrönn finna permanent växtplats. Vackra blommor på våren, stora färgstarka bär på hösten.

Nya perspektiv

Mellan plankväggarna skymtar gården i olika vinklar. Där ska om ett par dagar konstverk i betong sättas upp – konstnären Katarina Vallbo har skapat tre ovala ansikten, likartade men med olika uttryck. Dem kommer tvättstugans besökare och de som dröjer sig kvar i uterummet, kanske med ryggen mot väggen och en bok i handen, att skymta ur olika och ständigt varierade perspektiv.

– När man ser allting samtidigt verkar allt lika intressant – eller lika ointressant, konstaterar Kiki Eldh.

När kvällen kommer förändras perspektivet igen. Belysning har varit en viktig del av arbetet. Den kommer inte bara att lysa upp så man ser var man går utan också att punktbelysa sådant som kan vara intressant, som skulpturerna.

Konst som kontaktmedel

Katarina Vallbos ansikten löper som en röd tråd genom arbetet. Hon började med att göra ett stort antal små ansikten, i ett hönsäggs storlek. De förpackades tre och tre och med de små lådorna i handen knackade projektgruppens medlemmar dörr och besökte dem som bor i lägenheterna. Det finns en låda ansikten för var och en av de 84 lägenheterna.

Ett ansikte är tänkt att hyresgästerna ska behålla, ett skulle de placera var de ville i Lysekil, ett fick de skicka vart i världen de ville; projektet stod för frakten.

– Vi vet att ett ansikte placerades på en loppmarknad i Lysekil och var sålt efter en vecka, säger Kiki Eldh.

Ett sändes till syriska släktingar, ett gick till president Barak Obama.

Förhoppningen är att mottagarna ska fotografera sina ansikten i deras nya miljöer, och några exempel finns på projektets blogg. Dock har Obama inte skickat någon bild än.

I klädkammaren i den trerummare som varit projektets hem under arbetets gång finns fler ansikten. Nyinflyttade, vars lägenhet av någon orsak inte fått några ansikten tidigare, ska få sin låda.

En bild av luften

De sprids över världen men de återfinns också i utrymmet utanför tvättstugan. Där ska en relief över området finnas på väggen, och ett ansikte placeras ut för varje lägenhet. Allt i samma röda färg som väggen; Kiki bär med sig färghinken. Det är snart dags för Katarina Vallbo att komma med penslarna.

Framför reliefväggen, mitt på golvet, ska en fristående skulptur finna sin plats. Den är oregelbundet formad i betong och visar sig vara en modell av luftrummet på gården. Den offentliga plats som alla delar men ögat inte kan avgränsa. Här blir den skulptur och sittplats i ett.

Den gröna färgen som givit gården dess namn stammar från en tidigare renovering. Nu används den flitigare än förr och när trapphusen i samma svep målas om finns den kvar men med litet annat utförande.

Organisk form

Utanför gården sluttar en gräsmatta uppåt mot parkeringsplatsen. Här ligger oregelbundet formade jordbingar av corténplåt. De har rundade och svängda former som kontrast mot husens strama linjer och ska bli odlingslotter.

– Vi märkte när vi ställde ut idéer att många fastnade för de organiska formerna.

Odlingslotterna här är en början. Plats finns att bygga terrasser med många fler lotter om intresset blir stort.

Gärna får

Projektet går mot sitt slut. Men det gör inte idéerna. Kiki Eldh, som fördjupat sig i områdets historia, vet att här har arbetat stenhuggare som högg både för husgrunder på de närbelägna Kronbergsgatorna – stenen forslades dit på cykel – och för export till Argentina och Egypten. Men här har också betat får, till in på 60-talet. Den traditionen skulle hon gärna blåsa liv i igen.

Och förresten, säger hon, när ytterligare en idé far genom huvudet, varför bara får, varför inte kameler?

– Här bor en hel del människor från Somalia som använder kamelmjölk. Och de kan sköta kameler.

En röd katt håller uppsikt utanför tvättstugan och hon vet att taxvalpen Lennart gillade skulpturerna. Den här konsten har växt in långsamt, inte bara ställts dit.