I går stormade det rejält kring Tintin, redan förut omstridd journalist i seriealbum med erkänt föråldrad bild av andra kulturer än den västerländska. Och kring Behrang Miri, konstnärlig ledare för Kulturhuset i Stockholm, som bestämt sig för att bannlysa Tintin från biblioteket Tio Tretton, på grund av de nidbilder av bland andra afrikaner som finns i albumen.

Det är inga nya anklagelser och i sak säger nog ingen emot. Men Tintin blev kvar, efter en snabb och hård opinionsstorm.

Det var bra. Inte för att jag har samma bild av världen som Tintin-böckerna och inte för att jag tror att litteratur är så men- och meningslös att den inte spelar roll. Men förbud, bannlysningar och utrensningar är fel sätt att hantera böcker, meningsyttringar och beskrivningar av tillvaron.

Dagens barn klarar sig utan Tintin. Men var ska gränsen dras när man väl börjat jaga otillåtna bilder och föreställningar? Biblioteks- och andra bokhyllor är fulla av böcker som präglas av föråldrade eller på andra sätt diskutabla blickar på världen. På Kulturhuset hade redan påbud gått ut: Personalen skulle leta efter fler rasistiska och homofoba verk.

Det kan den gärna göra – om syftet inte är att förbjuda utan att kritiskt diskutera. Man ska komma ihåg att Behrang Miris åtgärder faktiskt ingick i ett utvecklingsprojekt för att bland annat ge utrymme åt litterära gestalter som skapar motbilder mot schablonerna och bättre speglar samtiden.

En jättebra vision! Den delen av nyorienteringen känns lovande och lovvärd. Med den som grogrund kan Tintin mycket väl av egen kraft förpassa sig till magasinet i källaren. På annan plats i dagens tidning vittnar till exempel en bibliotekarie på Dalaberg om att Tintin inte är så särskilt efterfrågad – dock inte bortrensad.

Det är svårt att skydda sig mot underliga värderingar. Förbud är en dålig väg, dels för att det skapar motreaktioner och kanske i sig en lockelse, dels för att det aldrig går att dra tydliga gränser mellan det acceptabla och det oacceptabla. Diskussion och kritiskt läsande är betydligt effektivare metoder. Där har bibliotek med sin rådgivning, sina författarkvällar och läsningar en chans och ett ansvar, liksom skolan. Det är två stora arenor för gemensamt samtal.

I en intervju om Tintin-bannlysningen har Behrang Miri förklarat sin kärlek till gestalter som Emil i Lönneberga och Pippi som förebilder och säger att han själv varit en Emil – dock utan snickerbo.

Just det kan tjäna som exempel på hur delikat det blir när man ska styra och ställa i litteraturen. Hur oskyldiga är Emil- och Pippiböckerna? Pippis negerkungspappa har en tveksam – om än vänlig – attityd till sina infödingar. Emils ilskne pappa, som oftast dömer till snickerbo först och frågar sedan, är sannerligen ingen god förebild. Och hur är det med Lina och Alfred? Det finns förvisso ett intressant korn i deras haltande relation, där hon vill ha större närhet än han, men man kan knappast blunda för att hon framställs som tämligen dum eller för det förakt – eller i alla fall icke-respekt – som Alfred visar henne.

Blir det storm till Tintins försvar, skulle det bli orkan för Emils skull, även för pappa Antons. Alltså måste vi tala om dem. Inte kasta ut dem – och inte tanklöst skratta med dem.