Ett spel kring livet självt
Chess på Göteborgsoperan ger en sammansatt upplevelse, med barn som nyckelpunkter, skriver Bohusläningens recensent.
Relaterat
Göteborgsoperan öppnar hösten med ett starkt val – Björns och Bennys 80-talsmusikal om mötet mellan USA:s och Sovjets schackmästare.
Valet av Chess har rönt stor uppmärksamhet och det gjorde premiärkvällen också. På det sättet kanske ett säkert kort. På andra sätt ett vågspel. Jämförelser och spekulationer var igång redan på förhand. Thommy Körberg och kalla kriget hör till gestaltningar ur det förgångna som Chess 2012 inte kom ifrån.
Själv har jag inte sett någon hel Chessföreställning förut och har inga andra förväntningar än inhämtade uppgifter om att regissören Mira Bartov flyttat tonvikten från kalla kriget till ett allmänt övervakningssamhälle och den omvända form av inkräktande i personlig integritet som det självexponerande livet på till exempel internet utgör.
Därför blir jag litet överraskad när jag finner att det huvudsakligen handlar om något annat: om smärtan i döende kärlek, om komplexiteten i mänskliga relationer, om modet och våndan i att göra egna, ödesbärande val.
Överraskad – inte besviken. Så bra, så nyanserade musikalintriger dras man inte in i var kväll.
Så bra, så nyanserad är också musiken, som blandar de flesta stilarter under dramats gång och därmed kan binda ihop vitt skilda kultursfärer och personöden, vilket också är själva händelseförloppets kärnpunkt: mötet mellan öst och väst, krocken mellan systemen, kärleken över de stängda gränserna.
Övervakningsformerna finns där som en bjärt tecknad ram. Inte minst koreografin lyckas sinnrikt med att framhäva dem. De strama, mörka KGB-männen flyter fram i smygande ljudlösa rörelser, oföränderligt likadana, ständigt uppdykande. Och Sovjetmästaren själv, Anatolij (Philip Jalmelid) skapar gripande effektivt en bild av sin belägenhet genom att hålla händerna framför sig som vore han belagd med handklovar utan att vara det.
Den västliga jippo-kulturen kring schackmästerskapet är mera högljudd och platskrävande, med clowner, shower, glitter och neon – och inte minst med ett självupptaget pressuppbåd i guldlamé, själv en del i hela jippot.
Vad som är på riktigt och vad som är show, lek eller bedrägeri tycks aldrig möjligt att säkert urskilja. Som för att understryka det är också diverse rekvisita här och där inte heller på riktigt – bara pappaattrapper.
Det är genomtänkt, med andra ord, kring hotellet som i genomskärning erbjuder som ett tittskåp in i skilda öden. På det avståndet sker jag Antatolijs och Svetlanas son lägga samman faderns och moderns händer i ett tyst och gripande försök att mana fram försoning.
Det är en av många fina små nyckelscener där barnen har en bärande roll. I andra sammanhang visar barnens närvaro den individuella historia som hjälper till att förklara de vuxnas personligheter – och när det gäller Anatolijs son också ge antydningar om en kommande utveckling.
Den lilla gråklädda flickan från Ungern 1956 ger styrka åt – och värnas av – den vuxna Florence, USA-mästaren Freddies partner som växer till den kanske starkaste och klokaste av alla inblandade. Evelyn Jons gör henne varm, mänsklig, stark, förtvivlad och lycklig, med en röst och ett spel som når in i publiken.
Huvudrollsinnehavarna är alla kraftfulla och skapar en nödvändig kontrast till kringaktiviteternas bedrägliga overklighet. Deras möten, deras beslut, deras uppgörelser är alldeles otvivelaktigt på äkta allvar. Philip Jalmelids Anthem under Sovjetfanan når mäktigt och storslaget ut. Det gör också Nina Pressings Svetlana, som med berörande intensitet lyfter på locket till den kringskurna hustrun och visar människan inuti.
Den silverklädde lille pojke som skakar Freddies (Christopher Wollter) koncentration vid brädet och under en kort stund får överta hela spelet bär på en historia som styr stjärnans sätt att hantera livet och människorna. En bra grund till hans egen berättelse och en smärtsam korrigering av det som ger sken av att vara ren framgång.
Chess formas med musikalens alla kommunikationsmedel till en väl sammansatt berättelse. Det skapar inte bara upplevelser för ögat och örat utan lockar också fram rader av frågor och känslor kring livet, så som jag tycker scenkonst ska göra.























