Det har varit den brittiske regissören Graham Vicks utgångspunkt för arbetet med ensemblen på Göteborgsoperan. Programmet talar så mycket om att ha roligt att man blir rent o-rolig – detta är trots allt en riktig tragedi med djupt mänsklig och socialt allvar.
Det är falskt alarm. Här riktas en skoningslös satir mot inskränkthet, elakhet och fantasilöshet. Pekfingret ligger mot en avtryckare delvis byggd av humor och det får bilda motpol till den stora, förtvivlade tragedin, till passionen och kärleken.

Låt mig säga det först som sist: Det är en helt fantastisk iscensättning. Vid datorn några timmar efter ridåfall är jag fortfarande skakad.
För de groteska scenerna när kollektivet utan nåd våldtar, mobbar, festar och gottar sig åt olyckan bildar en hjärtskärande fond till Katerinas instängda ensamhet och längtan och alltsammans förstärks till sist över gränsen till outhärdligheten när hennes smala bro ut ur ensamheten – den nye arbetaren Sergej – visar sig betrakta henne som leksak, inte människa. Eller om det nu är själva insikten om att kvinnan är en människa som dödar hans intresse och driver bort honom. Man kan höra Edith Södergran viska i kulisserna.
Kasten är störttvära, från köksbänksrealism, till drömartade sekvenser: Scenen med Katerina i päls och smycket som långleds i köket och grälar med svärfadern växlar till en kör av arbetare som med dräpande ironi sjunger sin sorg över en chef som ska resa bort.

Köket är för övrigt toppmodernt, stålblankt med alla moderniteter, vägg i vägg med garaget och den flotta vita bilen. Det är i en nyrik ny-rysk familj ensamheten och kärlekslängtan växer och exploderar, inte i en bondgård i Tsar-Ryssland. Det fungerar utmärkt. Gitta-Marie Sjöberg – från Sjuntorp och för första gången gäst på operan i Göteborg – ger i tuff elegans och kortklippt hår, med sensuellt kråmande avlöst av närmast manhaftiga rörelser, frustrationen och längtan en särskild sprängkraft. Det är som om hon inte själv riktigt förstår vad som händer och vilka krafter som döljer sig i hennes längtan och sömnlöshet. Så blir morden logiska och närmast oundvikliga. Det är just där det outhärdliga ligger.
Explosionerna lurar inte bara under ytan, de sker hela tiden; på scenen, i orkesterdikt och i salongen, förstärkta av bland annat en magnifik placering av en blåsarsektion på första balkong.

Jag såg den omarbetade versionen, Katerina Ismajlova, som gjorde succé på Storan 1984, en upplevelse som satte sig djupt i hjärtat och magen (inte bara på mig). Men den här är – tack vare, inte trots, de groteska och absurda infallen – något på sitt sätt ännu allvarligare och mer gripande.
Det är genialiskt. Det är egentligen bara slutscenen, när Katerina och Sergej deltar i den långa fångvandringen mot Sibirien, som får problem med uppdateringen till nutid. De vandrar inte längre, utan befinner sig i ett märkligt kollektiv av fångar - eller mentalpatienter - i ett trevåningshus i genomskärning. LItet känns det som nivåer i Dantes gudomliga komedi – fast utan paradis – och litet som Strindbergs Ett drömspel med den eviga upprepningens förbannelse.
Men med denna instängdhet kolliderar texterna i de mäktiga körpartierna, som handlar om vandringar på ändlösa vidder och de slutna rummen förminskar Katerinas slutliga offer när hon ger Sergej sina strumpor, som han skänker vidare till en ny kvinna. Offret på Sibiriens djupfrysta tundra är mer omedelbart livshotande. Livsfarligt är däremot fortfarande hans svek. Att han är en känslomässigt förtvinad person som hon inte borde öda kraft på hjälper inte.
Det är det som är den klassiska tragedin. Hon är förlorad från början, eftersom hon är för stark, för kärleksfull, för längtansfull och för levande för det liv som samhällsstrukturen runt henne har att erbjuda. Hon har ingen väg ut.
Sjostakovitj hade tänkt sig en tetralogi om den ryska kvinnans ställning från Tsar-tiden och framåt. Han skrev aldrig någon mer opera efter det politiska trassel som följde Lady MacBeth från Mzensk. Jag kan inte låta bli att undra hur fortsättningen kunde ha blivit. Och ändå är själva grundstrukturen helt tidlös: kollisionen mellan inskränkthet, själviskhet, känslomässig avtrubbning och öppenhet, hängivenhet, storslagen längtan, passion och oförvägenhet.