Repetitionerna pågår sedan någon månad tillbaka. just nu med avbrott för julledighet och Johan är på besök hos mormor och morfar i Ljungskile.

– Det var nog av mormor och morfar jag hade fått skivorna, minns han.

Roberts sång Guldet blev till sand var till och med det första han framförde offentligt, så nog är det här jobbet speciellt. Man kan kalla det litet av en drömroll utan att ta i för mycket.

Fast en, förresten. I själva verket repeterar Johan in tre: i grunden är han tenor i kören, men han är också cover för såväl Karl-Oskar som Robert, två av huvudrollerna.

– Jo, det är en hel del att få in. Särskilt Karl-Oskar är ju med hela tiden, säger han.

– Man får vara effektiv.

Så konstaterar han att han är rätt van vid det. Han har jobbat vid Astrid Lindgrens värld i Vimmerby och haft sådär tio roller aktuella samtidigt.

Välskrivet

Björn Anderssons och Björn Ulvæus Kristina från Duvemåla har han faktiskt aldrig sett i scenversion. Det är skivorna han är förtrogen med – och Vilhelm Mobergs böcker som ligger till grund för musikalen. Dem har han läst flera gånger. Han berömmer både musiken och böckerna.

– Fantastisk musik. Den är riktigt välskriven.

Musikalen följer i stort romansvitens handling, men är förstås kortare. Dessutom intar den uttalat Kristinas perspektiv på emigrationen, livet och gudstron, medan Vilhelm Moberg ger Karl-Oskar större utrymme.

Men viktig är Karl-Oskar självklart även i musikalen och nu ska Johan förutom Karl-Oskar också gestalta hans bror Robert.

– Utmaningen för mig ligger nog i att finna deras likheter och olikheter, säger han.

– De har ju olika motiv för att utvandra. Karl-Oskar vill finna en plats att jobba på och få litet lön för mödan. För Robert är det viktigt att inte längre ha någon husbonde.

Och medan det hårda slitet lönar sig och det går bra för Karl-Oskar råkar brodern mera illa ut. De gyllene drömmarna grusas. Det blir aldrig något guldgrävarland och ingen förmögenhet. Istället förlorar han sin bäste vän i öknen och återvänder själv dödsmärkt av sjukdom.

Mormor och morfar kommer

Det är förstås frestande att fråga Johan vilken av de två bröderna som är hans favorit – och kanske lika givet att han förklarar att de är intressanta båda två.

– Men tvingas jag välja en är det nog Robert. Det var ju hans sång jag sjöng först och det händer spännande saker inom honom under resans gång.

Än finns ingen inplanerad föreställning där han ska hoppa in i någon av rollerna, men spelperioden är lång. Efter premiären sista februari ska musikalen gå fram till december nästa år. Biljetterna har haft strykande åtgång, så det är inte omöjligt att det kan bli chans till förlängning. I april har han familjen från Ljungskile i salongen. Biljetter och bussresa är redan bokade, berättar mormor och morfar.

Någon större idé att planera långt in i framtiden är det inte just nu, men kanske kan Kristina öppna nya musikalvägar. Tyskland har spännande musikalscener, konstaterar han, men säger också att man aldrig vet var man hamnar.

– Man får se var jobben finns. Jag skulle gärna vilja återvända till Astrid Lindgrens värld också.

Och jag skulle gärna utveckla trubadurandet.

Han spelar nämligen gitarr och sjunger visor också och har i år fått föreningen Västanfläkts Taubestipendium på 10‑000 kronor.

Frågan vad han är blir med andra ord inte helt lätt att svara på.

– Men jag är nog skådespelare. En skådis som sjunger...

Utmaningen ligger i att finna deras likheter och olikheter. De har olika motiv för att utvandra. Karl-Oskar vill finna en plats att jobba på. För Robert är det viktigt att inte längre ha någon husbonde.