Det är sensmoralen när den stora ensemblen i Studions nya sommarspel sjunger sin avslutning på den gård som fått en rejäl ansiktslyftning och med all rätt blivit Studions hopp om ett framtida kulturcentrum.

Det är inte samma slutsats som i Holbergs Jeppe på Berget från 1723, i alla fall inte den som Baronen och hans medhjälpare uttalar: att de lägre klasserna inte klarar att lyftas över sin sociala nivå utan att bli tyranner. Men frågan vem som är mest översittare är inte så enkel hos Holberg. Det är – kort uttryckt – det "fina folket" som börjar och håller igång ett bestialiskt spel med känslor, makt och självuppfattning.
Gamle Jeppe på Berget är hos Studio 32 insprängd i en alldeles ny pjäs, Inte bara Jeppe, som utspelas i ett något ospecificerat nu. Platsen är dock given: Uddevalla. Närmare bestämt utekaféet Oasen vid Grand hotell. Förlagan är verklig och legendarisk, och den historiska krogmiljön redan levandegjord för den del av publiken som startat kvällen med rundvandring under Stefan Bergendals ledning, kantad av små teatertablåer mitt i gatuvimlet.

Ingenting är nytt under solen och alkoholens historia lång. Roffes och Jeppes berättelser speglar varandra, men de dramatiska greppen är olika. Medan Roger Janerfors får relationer och komplikationer mellan människor att växa fram i en realistisk iscensättning – inte utan komiska vändningar – låter Sören Albertssons regi Michael Halvarsson som Jeppe och Lena Nordberg som hans bestämda hustru Nille ta ut totalt burleska svängar i mycket fysisk teater, vilket passar bra eftersom det understryker att Jeppe är ett spel i spelet på Oasens gård.
Jag blir glad och varm i hjärtat av hela den här satsningen. Uddevalla har haft många epitet genom åren. Det verkar vara dags för Teaterstaden. Med det här spelet tar teatern flera kliv rakt in i livet på många olika stigar. Ingen med vägarna genom centrum på tisdag eftermiddag kan ha undgått stadsvandringen och tablåerna kring hästen Timus och hans kusk och inne på Lotcens och Studions gårdar blommade inte bara sensommaren utan också teaterns, berättelsens och sångens förmåga att föda och utveckla samtal mellan människor.

Tonen är humoristisk och vänlig i det här Jeppe-spelet men undertonen allvarlig: Här är teater som vill tala om något med sin publik och låta samtalet sprida sig. Det visar också alla kringarrangemang på bland annat Bohusläns museum.
Ämnet är alkohol; bruk, missbruk och konsekvenser för människorna. Det handlar inte om predikande pekpinnar och inte om enkla lösningar. Det handlar om att samtala om något som många har erfarenheter av men få talar högt om. Det handlar om att visa på mekanismerna. Jeppes ord tillhör de bevingade: "Alla säger att Jeppe super, men ingen frågar varför Jeppe super." Hans eget svar är enkelt: Hustru Nille är så elak att han behöver tröst. Men sanningen är sällan enkel och jag undrar varför alla talar om att Nille slår men inte varför Nille slår. Det är ju när Jeppe super bort arbetsförmåga och pengar hon tar fram karbasen.

Roger Janerfors nya spel fokuserar tydligare på de här mekanismerna. Roffes (Håkan Smedja) missbruk är ett socialt och kanske genetiskt arv. Hans hustru Elisabeth (Liisa Borg) dras in i samma upprepande generationsmönster, medan hennes syster Carita (Birgitta Carlsson) står för det obarmhärtiga men inte alltid framgångsrika sanningssägandet. Och barnen då? Jennys (Maja Blomstrand) och Jens (Robin Skenhede) framtid hotas av familjestrukturen, men de ser och agerar.
Precis hur det går ska vi väl inte avslöja. Och exakt vilken inverkan teatersällskapets uppdykande har kan nog diskuteras. Men vad som absolut ska sägas är att Roger Janerfors lyckats nyansera sina karaktärer på ett sätt som sopar bort varje risk för fördömanden och enkla slutsatser.

De tilltufsade människoöden som har en oas på hans Oasen men hotas av eventkonsultens (Anna Holm) uppryckningsplan visar sig ha andra kvaliteter än de loosers hon snabbt klassificerar dem som. Deras öden är för många för att nyanseras som Roffes familj, så litet förskönande kan det upplevas, samtidigt som de blir välgörande mycket människor i stället för en grupp med misslyckatmärke klistrat i pannan. Och hela gruppen – kända från många föreställningar på Studion under årens lopp – får en oemotståndlig chans att kasta loss och pröva underhållningsvingarna. Det känns så äkta att man måste tänka sig att flera av dem lever ut en egen dröm om scenframträdanden när de kastar sig in i artisttävlingen à la Idol. Och Roffe får chansen att visa sig ha ett civilkurage och en moral av dignitet.

Inte bara hela gården, hela huset (inklusive tak) utan också Lotcens gård och kafé tas i anspråk. Och inte nog med det. Faktiskt hela Uddevalla centrum är just nu teaterscen.
Inte nog med det heller. Teatern bjuder in hela Uddevalla till samtal om livet. Det är inte illa. Det är härligt.