I Sverige är 18,1 procent av innevånarna äldre än 65 år. De närmaste decennierna kommer denna andel att öka. I Bohusläningens spridningsområde är andelen äldre högre än rikssnittet. I Sotenäs, som har äldst befolkning, är fler än var fjärde kommuninnevånare äldre än 65 år.

De flesta av Bohusläns seniorer kommer likt de äldre i övriga landet både att ha bättre materiellt ställt, ha en bättre hälsa och leva längre än sin egen föräldrageneration. Men någon gång kommer den dag, då de kommer att behöva hjälp för att klara vardagen. Ansvaret för detta ligger på våra kommunpolitiker. Men frågan är, om de gör tillräckligt – både för att förebygga behovet av framtida vård och att erbjuda dem som behöver det högkvalitativ omsorg.

För en sak är säker. Framtidens äldreomsorg kommer inte att likna den vi har i dag. För varje år som går stiger förväntningarna på välfärdens tjänster. I sig kan det vara ett större problem än den demografiska utmaning vi står inför. För välfärden tål inte hur stora kostnadsökningar som helst.

Det finns en spridd uppfattning att resurserna till äldreomsorgen minskat de senaste decennierna. Det är dock en missvisande bild. Mellan 1980 och 2005 ökade, enligt Sveriges Kommuner och Landsting, omsorgens kostnader med 60 procent samtidigt som antalet vård- och omsorgstagare minskade. Om man mäter kostnadsökningen per individ har kostnaden fördubblats.

Ändå upplever många att omsorgen har blivit sämre under denna tid. En del av förklaringen är alltså, att vi ställer allt högre krav. Men den som exempelvis slogs för rätten att få ett eget rum på långvården på mitten av 1980-talet, skulle förmodligen tycka att dagens äldrevård rent materiellt är fantastisk.

Men frågan är om inte omsorgen under dessa år med materiell uppbyggnad har tappat bort något än viktigare – omsorgen om individen. Det kan helt enkel tyckas som om det verkliga problemet inte är pengar, utan hur de använts.

I dag har många rum på äldreboenden ett pentry eller kokskåp som standard i rummet. Det är bara det att de boende sällan är tillräcklig friska för att kunna utnyttja spisarna på ett säkert sätt.

Samtidigt har personaltätheten på många boenden minskat. Den basala vården blir utförd, men tiden, som förr fanns för en pratstund över en kopp kaffe finns inte alltid i dag. Lika viktigt kan det vara att den boende själv får bestämma när den vill äta, duscha eller sova. Att man får fortsätta att ha de vanor, som man använt ett helt liv till att utveckla.Men på dagens äldreboenden är verksamheten sällan utformad så att det kan tas hänsyn till olika preferenser. I stället blir det lätt personalens fasta rutiner som får gälla, det tycks helt enkelt inte finnas tid till något annat.

Men standardiserade rutiner fungerar lika sällan som de standardiserade byggnormer, som tvingar fram en spis i varje rum.

Den stora utmaningen framöver både för våra politiker och de som ansvarar för äldreboendena kan därför vara att man blir mer flexibel och ser äldre som individer med olika preferenser och behov. Det behövs inte alltid mer pengar för det, men väl mod att tänka i nya banor.