Med tanke på förra valet borde det här vara något som gynnar Folkpartiet. Mer än något annat parti har de gjort skolfrågan till sin – partiets skolpolitik tilltalar dessutom många väljare.

Med den här politiken, som stort sett inte har ändrats den senaste mandatperioden, drog Folkpartiet till sig väljare i valet 2006. Framgångarna medförde i sin tur att de flesta av riksdagens övriga partier ställt sig bakom hela eller åtminstone delar av denna politik med hjälp av den politiska strategi som kallas triangulering.

Det vill säga att ett parti intar en ”tredje ståndpunkt” mellan den politik som det egna partiet tills dess drivit och motståndarens mer uppskattade politik.

Metoden syftar till att locka över den växande gruppen av mittenväljare. De partier som redan står närmast mitten brukar därmed mer framgångsrikt kunna använda sig av denna metod än partierna på politikens ytterkanter.

Det är därför ingen tillfällighet att det är Vänsterpartiet, som politisk står längst från Folkpartiets skolpolitik.

T idigare i sommar gjorde V-ledaren Lars Ohly ett skolpolitiskt utspel. Från 2013 ska endast icke-vinstdrivande företag tillåtas driva friskolor. Partiet vill förhindra att skattepengar tas ut som vinst av dem Ohly kallar ”välfärdens fiender”.

I förra veckan kontrade dock oväntat Folkpartiet detta utspel. Jan Björklund ägnade sig åt triangulering när han i P1 meddelade att regeringen ser över möjligheterna att införa en lag, som hindrar friskolor som inte håller hög kvalitet från att dela ut vinst till aktieägarna.

Men frågan är hur rimliga dessa utspel är. För om de ska vara konsekventa i sina vinst respektive kvalitetstänkande borde Ohly och Björklund inte nöja sig med ägarna till friskolorna. För inom skolans värld finns det gott om företag, som gör vinster med hjälp av skattepengar – trots att de inte alltid lever upp till kvalitetskraven.

De som bygger skolorna, de som säljer bänkar och stolar, de som säljer läromedel och annat skolmateriel som pennor och suddgummin eller de som säljer råvaror till skolbespisningen.

Men det är inte lika lätt att tänka sig att staten skulle gå in och bestämma att dessa företag inte skulle få vara vinstdrivande eller beläggas med vinstförbud om de inte levde upp till kvalitetskraven.

Rent juridiskt är det heller inte en helt enkel manöver att åstadkomma. Att inskränka ett företags rätt att ta ut vinst är en så stor inskränkning, att den gränsar till en kränkning av äganderätten, något som exempelvis Europadomstolen för mänskliga rättigheter skulle kunna ha synpunkter på vid en eventuell prövning.

Frågan är om inte ett vinstförbud blir ett slag i luften. Det är inte svårt att ta ut pengar på andra sätt i företagen. I landets kommuner har exempelvis öronmärkta pengar till de egna skolorna försvunnit in i den kommunala budgeten genom att kommunen höjt den interndebiterade hyran på lokalerna. Men denna typ av svinn i de kommunala skolorna det talas det allt för ofta tyst om.