När Allians för Sverige bildades hemma hos Maud Olofsson i Högfors för sex år sedan var det ett nytt grepp i svensk politik. Socialdemokraterna hade då sedan länge skyllt de borgerliga för att inte vara ett hållbart regeringsalternativ.

Det var på den tiden S klockade in runt 40-45 procent och bara behövde stöd av något enstaka småparti för att få majoritet i riksdagen. I dag är situationen som bekant en helt annan.

Att Socialdemokraterna 2006 hamnade på under 35 procent tvingade, i kombination med den tydliga allians-segern, fram det rödgröna samarbetet. Om några veckor står valet mellan två politiska block, båda dominerade av varsitt pragmatiskt 30-procentsparti.

Den förlorande sidan kommer troligtvis få svårt att hålla liv i sitt samarbete, men det beror delvis på hur man kommer att uppfatta förlusten.

Kommer den att ses som kritik mot samarbetet eller mot för lite samarbete?

Om de rödgröna förlorar kan det tolkas som ett underkännande av den impopulära statsministerkandidaten Sahlin, men också som att det rödgröna samarbetet var för klent.

Förlorar alliansen kommer dess småpartier (C+FP+KD) sannolikt inte vilja att arbeta vidare under moderatledning. De lär knappast finna sig i att marginaliseras, då de befinner sig opposition.

Mest intressant blir det ändå om alliansen vinner, vilket en hel del nu tyder på.

Då är frågan – ur både väljarnas och partiernas perspektiv – om Sverige verkligen behöver fyra borgerliga partier. Partisammanslagningar är smärtsamma reformer, men inte omöjliga.

Mest sannolik är en sammanslagning av Centern och Folkpartiet, parallellt med en utveckling där Kristdemokraterna samlar konservativa, som förr skulle ha dragits till gamla Moderaterna. De nya Moderaterna blir då ett allmänborgerligt storparti av närmast gammelsocialdemokratisk modell.

I dagsläget är dock kulturskillnaderna mellan Centern och Folkpartiet emellertid lite för stora. Visserligen har Centerpartiets ungdomsförbund tonat ner sin tradition av mjölkhävartävling och innebandyturnering, och Folkpartiets ungdomsförbund är betydligt mer allmänborgerligt nu än förr, men skillnaderna mellan partierna ska ändå inte underskattas.

Samtidigt finns en partigeneration för vilken samarbetet är vardag. För dem som gick med i ett borgerligt parti eller dess ungdomsförbund efter valet 2006 är alliansen en naturlig referenspunkt i den egna organisationens arbete. Och med tiden kommer den gruppen få allt mer att säga till om.

Än är det långt till sammanslagning. Men om alliansen vinner valet om några veckor kommer allt fler väljare fråga sig om inte fyra borgerliga partier är lite väl många. Inför 2014 kommer då alliansen, mer än man hittills velat, tvingas besvara den frågan.