Det hänger på personalen
I tisdags upphävde Socialstyrelsen ett par vårdföreskrifter, vilket innebär att man inte mot en dement persons vilja får vidta vissa åtgärder.
Relaterat
Så om tant Magna nu hävdar att dörren inte ska låsas, ska hon då få traska rakt ut i skogen, iförd sockar och nattlinne utan chans att hitta hem?
Å ena sidan: Hur människovärdigt är det, om man betänker att hon själv inte kan överblicka konsekvenserna av sitt beslut, vare sig det att behålla dörren olåst eller att gå ut genom den? Hon vet kanske inte ens vad ett lås är.
Å andra sidan: Hur människovärdigt är det att hon skrämd försöker öppna sin dörr när hon blivit rädd – och inte kan?
Det är inte lätt att balansera mellan tvång, i syfte att skydda, och respekt för individens vilja och hennes tillit till den omgivning en dement är så extremt beroende av.
Mer ljus över frågorna är på väg: Svenskt Demenscentrum arbetar med en kunskapsöversikt om balansen mellan tvångsåtgärder och integritetsskydd för dementa. Den ska utmynna i en rapport till regeringen 31 oktober 2010.
Men redan i Socialstyrelsens information kring de borttagna föreskrifterna finner man en linje. Tanken är att de dementa inte ska behöva uppleva känslan av tvång och övergrepp – vällovligt, eftersom de så lätt blir paranoida ändå. Syftet med en åtgärd spelar i sammanhanget roll: Om man spänner fast en person i stolen för att hon inte ska falla i golvet är det en sak, om man gör det för att det finns för litet personal för att se till henne är det en annan sak.
Där är den springande punkten: Socialstyrelsens helt färska riktlinjer för demensvård handlar om att sätta individen i centrum, om att fortfarande betrakta den demenssjuka som fullvärdig person och därefter ge den hjälp hon behöver. Det innebär för de svårast sjuka i princip ständig tillsyn: så att de inte faller, inte blir rädda, inte går vilse...
För dem spelar det kanske ingen roll om dörren är låst eller inte, eftersom de inte vet hur man öppnar den. I sådana fall ska rutinerna vara sådana att hjälpen kommer snabbt.
Men det är knappast möjligt att i varje sekund ha uppsikt. Därför kommer det i praktiken ibland att bli nödvändigt med till exempel någon form av larm, även om personen i fråga säger nej. Det finns också en rad definitioner av vad ett medgivande egentligen är. Man kan på andra sätt än genom ett ja antas ha visat att man i alla fall inte misstycker, men det blir med nödvändighet ganska osäkra tolkningar.
Till sist handlar det alltså om sunt förnuft, om empati och personkännedom, vilket i sin tur kan kopplas till en annan bas för demensvården ur de nya riktlinjerna: Personalens tillgång till vidareutbildning och stöd. Demensvårdare har inte bara en viktig uppgift utan också en mycket svår sådan, mitt i människans mest existentiella dilemman och våndor. Att dessa vårdare måste vara många är ett faktum kommunerna inte kommer undan.
