LEDAREN 15 MAJ Gröna sköna drömmar om våren
I helgen samlas Miljöpartister i Uppsala för sin årliga kongress. Det är nu som det ska bestämmas vilken politik partiet ska föra under det kommande året och det är nu som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, enligt partiets stadgar, inleder sitt sista år som partiets språkrör.
Relaterat
Under kongressen har partiledningen en uttalad ambition, att få deltagarna att slå fast målet att Miljöpartiet ska etablera sig som ett av Sveriges tre största partier. Med tanke på att Miljöpartiet har varit den rödgröna koalitionens största väljarmagnet är denna ambition inte helt orimlig.
Problemet är bara att väljarstödet, enligt de senaste opinionsmätningarna från Demoskop respektive Novus Opinion, börjar svikta i samma takt som fokus har förskjutits från Maria Wetterstrand som person till innehållet i den rödgröna politiken.
Det kan alltså mycket väl vara så att tappet i opinionsmätningarna visar på att Wetterstandeffekten betyder mer för partisympatierna än många Miljöpartister velat tro.
Det finns fler tecken, som tyder på att så kan vara fallet. I går presenterade, bland annat TV 4 och Aftonbladet en ny mätning från Novus Opinion. Den visar att väljarnas förtroende för språkröret Maria Wetterstrand är högre än för Miljöpartiets politik i allmänhet. Ett politikområde sticker dock ut. Väljarna har ett högt förtroende för Miljöpartiets miljö- och klimatpolitik.
Men det är knappast tillräckligt då väljarna samtidigt dömer ut partiets politik i det som blivit valets viktigaste fråga – jobben. Bara 19 procent av väljarna har förtroende för partiets jobbpolitik.
Hur Miljöpartiet ska locka tillbaka väljarna och vinna deras förtroende igen borde alltså vara något som diskuteras, åtminstone ute i korridorerna, på partiets kongress nu i helgen.
Men i går föll ljuset än en gång på Maria Wetterstrand, när hon höll tal. Ett tal som nästan helt och hållet fokuserades på den egna politiken till skillnad från Vänsterpartiets ledare Lars Ohly – som i sitt tal på V-kongressen i Gävle i förra veckan i mångt och mycket försökte få sitt parti att köpa den rödgröna kompromisspolitiken.
Men hur rödgröna Miljöpartiet egentligen är tål att diskuteras. För den egna politiken skiljer sig i vissa delar rätt markant från de rödgrönas. Maria Wetterstrand vill också, enligt Dagens Nyheter, upplösa den rödgröna koalitionen om de förlorar höstens val.
Wetterstrand talar därmed hellre om en grön än om en rödgrön politik. Eller som hon själv uttrycker det: "Sverige blir just nu grönare och grönare. Det gillar vi. Kanske är det därför vi har vår kongress så här års".
Men valet kommer först till hösten – en tid som förknippas mer med rödgröna färger än med gröna. Innan dess måste Miljöpartiet bestämma sig vilket ben de vill stå på. Om de helst vill gå sin egen gröna väg eller hålla ihop det rödgröna samarbetet. Det går i längden inte att både äta kakan och ha den kvar.
Det gäller också politiken. I vissa delar präglas den fortfarande av dåtidens sköna gröna drömmar. I andra delar är den krass pragmatisk. Så plockar man russinen ur kakan. Det går ett tag men till slut blir hålen så många att kakan inte längre håller samman.
