I slutet av förra veckan lovade S-ledaren Mona Sahlin sommarjobb åt alla ungdomar i kommuner och landsting, som har rödgrönt styre.

Samma dag berättade Sverigedemokraterna för radions Ekoredaktion, att om de får bestämma så kommer pensionärerna få mer i plånboken.

Alliansen å sin sida lovar sänkt skatt åt pensionärer, medan de rödgröna lovar att pensionärer ska betala lika mycket skatt som löntagare.

Fast i de rödgrönas fall handlar det mer om att höja skatten för löntagare än att pensionärer ska få sänkt.

Det flirtas alltså från alla håll med pensionärerna i denna valrörelse. Det är inte så konstigt. Pensionärerna blir fler och fler – vi lever i snitt längre och den stora fyrtiotalistgenerationen går i pension nu eller de närmaste åren.

Men även andra grupper kan räkna med en släng av sleven. Förstagångsväljarna är fler än någonsin – närmare en halvmiljon. De måste lockas till valurnorna med eller utan sommarjobb.

En annan grupp som vanligtvis gynnas i dessa sammanhang är barnfamiljerna.

I Folkpartiets Sverige får exempelvis barnfamiljerna möjlighet till högre avdragsrätt för hushållsnära tjänster och familjerna kan kallt räkna med fler löften från andra partier.

Vallöftena blir alltså allt fler ,men kommer de också att infrias?

Frågar man Henrik Oscarsson, statsvetare på Göteborgs universitet, som bland annat har undersökt partierna vallöften, blir svaret ja.

Han anser att löftena uppfylls i mycket hög grad.

Men bör vi ändå lita på politikernas löften om mer pengar i plånboken?

Sverige och resten av världen håller trots allt på att ta sig ur en ekonomisk kris. Resurserna är mer begränsade än de exempelvis var förra valrörelsen.

Risken är att det lovas runt, men med ett till intet förpliktigande förbehåll, som att löftet ska genomföras så fort det finns ekonomiska förutsättningar för det.

D et finns väljare som helt och hållet röstar med plånboken. Ännu fler kan räkans till denna grupp, om de tror att de ska få det sämre med det politiska alternativet. Det är därför partierna ständigt skrämmer med motståndaren.

Men som politiker kan man också tänka tvärtom – att medvetet missgynna de grupper, som i alla fall inte skulle rösta på dem. Ett exempel på detta är den nya fastighetsskatten, som de rödgröna vill införa. Alla,som har villor värda mer än sex miljoner ska få betala mer i skatt. Den rödgröna koalitionen räknar nog kallt med att de flesta som äger så dyra hus i alla fall inte röstar rödgrönt.

Det skulle d ock vara trevligt om partiledarna kunde lova att bara prata om vad de själva vill samtidigt som de förklarar hur deras vallöftena ska kunna infrias och inte minst hur de ska kunna finansieras.

Om ett löfte som gynnar en grupp samtidigt som det missgynnar en annan grupp i samhället bör politikerna exempelvis kunna förklara, så alla förstår, varför den ena gruppen är viktigare än den andra.