Moderaterna backar från ett av sina och alliansens vallöften – det om en obligatrisk a-kassa. Det meddelade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) i Ekots lördagsintervju i helgen. De andra partierna inom alliansen (FP, C och KD) håller dock fortfarande fast vid det löfte som gavs i regeringsförklaringen: att a-kassan likt våra andra socialförsäkringar ska bli obligatorisk. I praktiken kommer dock detta löfte knappast att infrias. Det går inte att driva igenom utan Moderaterna.

Littorin motiverar Moderaternas kovändning i frågan med att det måste finnas enighet över blockgränsen, för att en obligatorisk a-kassa ska kunna införas. Visst, det ligger något i detta. Blocköverskridande överenskommelser har stora fördelar inte minst ett valår som detta, då ett maktskifte kan innebära att beslutade reformer rivs upp igen.

Men i frågan om en obligatorisk a-kassa har det aldrig funnits några rimliga förutsättningar för att uppnå enighet, eftersom både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är emot förslaget. Littorins förklaring till Moderaternas beslut lämnar således en del i övrigt att önska.

Troligare är det då, att Moderaterna väljer att svika sitt vallöfte på grund av tidsaspekten. Regeringen har haft lång tid på sig att införa en obligatorisk a-kassa utan att de med kraft drivit denna fråga, i synnerhet inte under den andra delen av mandattiden. En så här stor reform genomförs inte i brådrasket. Även om regeringen hade gjort sitt bästa skulle reformen sannolikt inte ha kunnat träda i kraft innan valet.

Så man står inför två val. Låta saken bero och samtidigt öppna upp den ena flanken för kritik om, att de har svikit ett av sina vallöften eller försöka genomföra reformen och samtidigt öppna upp den andra flanken för kritik mot reformen från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. De kommer inte att vara ensamma att kritisera en sådan reform. Massiv kritik kan också väntas från den samlade fackföreningsrörelsen, som inte är intresserade av att bli av med sin medlemshantering av kassorna.

I det här läget tycks därför moderaterna välja pragmatism före idealism, då ett sviket vallöfte kan ses som det minst dåliga av flera dåliga alternativ.

Det är synd, för det finns mycket som talar för att en obligatorisk a-kassa är att föredra framför den delvis frivilliga vi har i dag. Det är visserligen upp till var och en, om vi vill vara med i en a-kassa, men medlemsavgifterna täcker långt ifrån kassornas kostnader. Hur mycket avgifterna täcker de totala kostnaderna varierar. Innan den kritiserade avgiftshöjningen motsvarade egenfinansieringen endast 10 procent och just nu motsvarar de cirka 38 procent av den totala kostnaden.

Resterande summa kommer från arbetsgivaravgifterna. Med andra ord är alla som arbetar med och betalar kassornas kostnader, vare sig de själva är medlemmar i a-kassan eller inte. En bättre lösning hade varit en obligatorisk försäkring, som alla bidrar till och alla därmed omfattas av.