Datalagringsdirektivet som innebär att privata teleoperatörer ska bli skyldiga att spara information om användarnas vanor. Uppgifter från både fasta och mobila nät om vem som ringt vem, skickat ett sms eller e-postmeddelande eller när och hur länge en person kopplat upp sig på internet, ska lagras mellan sex månader och två år av operatörerna.

Direktivet tillkom i kölvattnet efter terrordåden i Madrid och London, då det fanns politiskt manövringsutrymme att införa lagstiftning, som innebar polismyndigheterna skulle få långt gående befogenheter att jaga terrorister. Denna rätt hade dock ett högt pris: medborgarnas rätt till ett privatliv.

Redan från början framfördes skarp kritik mot direktivet. Det påpekades bland annat att det inte var förenligt med Europakonventionen för mänskliga rättigheter, som både EU och Sverige förbundit sig att följa. Men då togs det föga hänsyn till kritiken – terroristjakten gick före grundläggande mänskliga rättigheter.

Sedan dess har åren gått och eftertankens kranka blekhet tycks ha nått allt fler av våra politiker, inte minst efter den intensiva FRA-debatten. Insikten kom dock alltför sent. Den tid som fanns att ifrågasätta direktivets grunder eller förändra det har gått ut. Som man bäddat får man nu alltså ligga.

Problemet för den svenska regeringen är att man helst inte verkar vilja ligga i sängen överhuvudtaget, trots att de varit med och bäddat den. Direktivet är visserligen ett arv från den förra S-regeringen och i synnerhet den före detta justitieministern Thomas Bodström (S), som på idogt och framgångsrikt arbetade för driva igenom själva direktivförslaget på EU-nivå.

Men alliansregeringen och justitieminister Beatrice Ask (M) har dock genom sin passivitet hjälpt till att förvärra situationen. Trots att direktivet redan skulle ha implementerats i den svenska lagstiftningen har ingenting hänt – något som strider mot den lojalitetsplikt som Sverige har mot EU. Direktiv ska implementeras och inom den tid som bestämts på förhand. För en månad sedan blev därför Sverige fälld i EU-domstolen för sin senkommenhet.

Sverige har alltså inget val. Nu måste något hända. Men Ask värjer sig fortfarande, inget förslag läggs fram i vår och enligt uppgifter från departementet till Svenska Dagbladet är det troligt att det dröjer till efter valet innan ett förslag läggs fram.

I Sverige hoppas nu vissa politiker på att kommissionären Cecilia Malmström ska inleda en översyn av direktivet. En annan och förmodligen bättre väg är att låta EU-domstolen pröva ärendet och pröva ifall de strider mot grundläggande civila rättigheter, som medborgarnas rätt till ett privatliv. Om Sverige likt Tyskland hade haft en författningsdomstol, skulle ett sådant så kallat förhandsbesked kunnat begäras av domstolen innan direktivet införts i den inhemska lagstiftningen. Nu har vi inte en sådan domstol. Direktivet måste därför implementeras och någon måste råka illa ut och dra fallet till en domstol innan frågorna kan skickas till EU-domstolen. Det är inte konstigt att Ask värjer sig.