Förra veckan kan knappast ha varit särskilt nöjsam för den grekiske premiärministern Giorgos Papandreou. Han valdes så sent som i höstas på ett förändringsmandat. Han skulle ta tag i den hopplösa ekonomiska situation som Grekland befinner sig i. Och Papandreou har satt i gång att göra det han gick till val på. Besparingar, skattehöjningar och åtstramningar allt för att få statsbudgeten i balans. Åtgärderna svider, men de är nödvändiga.

Papandreous svångremspolitik uppskattas definitivt inte av alla greker. I förra veckan lamslogs landet av en generalstrejk. I stort sett alla offentliganställda stannade hemma från jobbet. Greklands ekonomiska rapportering till EU-kommissionen försenades exempelvis nyligen på grund av att de anställda i det grekiska finansdepartementet befann sig i strejk.

Mycket av krisen kan hänföras till interna grekiska problem. Skattemoralen är låg. Nära en tredjedel av inkomsterna i Grekland beräknas vara svarta. Grekland har gått med budgetunderskott under många år. Landet har dessutom, med hjälp av investmentbanker, lyckats gömma skulder genom att utfärda komplicerade finansiella instrument. Så långt är problemen isolerade till Grekland. Men konsekvenserna kommer inte att stanna vid Egeiska havet.

Greklands budgetunderskott finansieras av utländska lån. Som huvudregel lånar stater pengar genom att utfärda statsobligationer som de betalar tillbaka på utsatt tid. Om Grekland faller, det vill säga låter bli att betala tillbaka de pengar de har lånat, står flera länder på tur. Men varifrån ska pengarna komma? Vilka länder är egentligen villiga att låna ut pengar till Grekland och även om de kan bör de också göra det?

I en krönika i tidskriften Fokus skriver Martin Ådahl, chef för den liberala tankesmedjan Fores, att grekerna inte bör få ett enda cent av EU. Enligt gällande regelverk, får inte den europeiska centralbanken lösa ut ett land i skuldkris. EU:s medlemstater bör inte heller kringgå denna regel genom, att de i stället lånar ut pengar – tagna respektive lands statsbudget – till Grekland. Ådahl understryker att poängen med euron inte är "att skapa ett europeiskt finansministerium eller för att fördela stöd". Euron är en gemensam valuta för att bland annat underlätta handel, investeringar och undvika valutakriser. Och någon valutakris blir det inte om Grekland tvingas ställa in betalningarna på sin statsskuld.

Men det betyder inte att det inte blir tufft. Grekerna har vant sig vid en viss nivå på service och välfärd och blir rasande när dessa urholkas. Grekland kan dock inte backa för de inhemska protesterna, budgeten måste i balans. När kistbotten är tom finns det inget annat val än att likt, Lettland, Argentina och Indonesien förhandla med IMF i Washington om lån. Men sedan måste det ta stopp och skulderna betalas tillbaka. Att ständigt låna pengar av nästa generation för att finansiera dagens konsumtion är att ge sina barn sämre förutsättningar än man själv har haft.