På ytan kan man annars tycka att det vore en välgärning om föräldralösa och övergivna skalvbarn kunde paras ihop med barnlängtande par i mera lyckligt lottade samhällen. Men på tidigt stadium efter jordbävningen kom varningar för att kriminella krafter skulle gripa tillfället att idka handel med barnen. Ganska snart stoppades också en buss med 33 haitiska barn och 10 amerikanska missionärer, på väg ut ur Haiti. Inte förrän nu börjar missionärerna släppas ur häktet. De hade inga tillstånd att föra ut barnen ur landet och det har visat sig att barnen inte var föräldralösa, som missionärerna troskyldigt sagt, möjligen också trott.

En del av barnen har berättat att deras föräldrar var med på att de reste. Flera svenska journalister har också rapporterat om hur obehagligt de har upplevt en del situationer, när de av föräldrar och andra ansvariga vuxna blivit erbjudna att ta med sig barn hem.

Att för alltid lämna bort sitt barn till en okänd person är en ytterst desperat handling men kan samtidigt vara den yttersta kärlekshandlingen, när man själv ger upp närheten och möjligheten att se sitt barn växa upp för att i stället ge barnet ett bättre liv. För en utfattig haitier i ett sönderslaget land kan det offret kännas som en förutsättning för att barnet alls ska kunna växa upp.

Men den förälder som med en stråle av hopp räcker över sitt barn till en främling har inga garantier för att händerna sträcks ut mot barnet av välvilja. Kanske kommer det inte att färdas mot något bättre, inte ens i jämförelse med den haitiska kampen för överlevnad i ruinerna. Trafficking är ett internationellt fenomen med stora pengar inblandade och till synes välvilliga hjälparna kan komma att bidra till att placera barnet på en marknad där det utsätts för övergrepp och hamnar under slavförhållanden i sexindustrin.

Även om här borde finnas utrymme för lyckliga adoptioner är adoptioner ingen lösning. Just nu kan enbart Haitis premiärminister bevilja undantag från stoppet, om nu det är en säker lösning i ett land där myndigheter och politik inte någonsin fungerat. Det som framför allt behövs är i stället storskalig och snabb organisation för att ge barn tak över huvudet, medicinsk vård, mat och någon form av skolgång. En uppgift som kräver den samordning av internationell hjälp som bland annat FN just återigen utkrävt av sina egna på plats. Det behövs fungerande barnhem, inte utbussning.

När landet börjat återhämta sig och förhoppningsvis fått någon form av fungerande struktur kan man säkert tänka sig också adoptionsprogram, men den storskaliga lösningen på Haitis problem i dag och i framtiden är inte adoptioner. Landet behöver i stället sina barn och ungdomar för att bygga samhället. För att de ska klara det krävs långsiktigt bistånd till sådant som hälsovård och skolgång.