Bakgrunden är en misstanke om att antalet apatiska barn skulle öka igen. Det har undersökningen inte visat, däremot att fler barn befinner sig i riskzonen.
Desto viktigare då, givetvis, att arbeta förebyggande. Men varför behöver dessa riktlinjer motiveras med en eventuell ny våg av uppgivenhetssyndrom? Att familjer som söker asyl behöver genomgå hälsoundersökning och samtal så att man upptäcker både somatiska sjukdomar och psykiska problem tidigt, borde faktiskt vara självklart.
Asylsökande har i olika grad traumatiska upplevelser bakom sig. Beslutet att lämna hemlandet är ett livsavgörande och omtumlande beslut, inte sällan förenat med en strapatsrik flykt. Till det kommer mötet med ett okänt land där man oftast vare sig förstår språket eller samhällets uppbyggnad. Har man dessutom lämnat släktingar i krig eller under politiskt förtryck – kanske bådadera – kan vardagen präglas av mycket oro och ovisshet.
Ska en familj klara väntetiden på besked i asylfrågan och – senare – etablering i det nya landet kan det behövas mycken bearbetning av känslor och upplevelser. Försummas det riskerar problemen att komma ikapp så småningom, inte bara i form av apatiska barn utan också i form av barn med annan psykisk ohälsa, svårigheter i skolan och slitningar i familjen. Alla har allt att vinna på att man tidigt vet hur barnen mår och kan ge dem rätt stöd för att de ska klara att bearbeta situationen och gå vidare i sin utveckling: barnen själva, givetvis, liksom föräldrarna och det omgivande samhälle som möter dem. Personal på flyktingförläggningar, handläggare i byråkratin, socialtjänst och skola - allas möjligheter att göra rätt och undvika problem ökar om barnet fått rätt stöd från början. Dessutom sparar det pengar och andra resurser om man kan minska riskerna för allvarliga sociala och hälsomässiga problem.
Barnens bästa ska stå i fokus, kräver Socialstyrelsen, och har stöd i Barnkonventionen, men man får då inte glömma att barnens bästa också är att ha fungerande föräldrar. Detta första möte med hälsovården måste därför omfatta en kartläggning även av hur föräldrarna mår och insatser för att också de ska de ha chans att bearbeta sina upplevelser och få vård för eventuella kroppsliga sjukdomar. En förälder som inte förmår stötta barnen till följd av egna svårigheter kan i värsta fall sabotera insatsen för barnen.
När nu denna förebyggande verksamhet ska finna sina former finns det också speciella resurser och kunskapsbanker man inte får glömma, i form av redan hitflyttade personer som kan bistå med språkkunskaper och kunskap om förhållanden i den nya familjens hemland och de kulturskillnader som kan ge upphov till missförstånd och svårigheter.