För ett par dagar sedan kom Skolinspektionens slutsatser efter en specialgranskning av 50 skolor, bland andra Västerskolan i Uddevalla och Hedekasskolan. (Se gårdagens Bohusläningen).
Rapporten talar om ett hårt språkbruk på Hedekasskolan, som får elever att må dåligt. Men attityden från skolan sägs vara att man får tåla och ge igen. Samtidigt beskriver rapporten en misstänksam attityd; man får inte "sticka ut".
Vad blir detta sammantaget om inte en press i riktning mot en umgängesform präglad av utfall, otrevligheter och fördömanden?
Lägg till detta ett exempel på vad som anses "sticka ut", nämligen intresse för fortsatta studier. Elever som vill ta vara på vad skolan erbjuder kan alltså riskera att trakasseras. Behöver man fråga om det är så vi vill ha det?

Förmodligen inte, men elever vid de 50 skolorna tycker ändå inte att vuxna tar problem med mobbning på allvar och Skolinspektionen säger att många skolor brister i det systematiska arbetet mot kränkningar. Mycket tycks vara upp till enskilda lärares initiativ.
Inte så konstigt då att en del mobbade barn inte har bett någon vuxen om hjälp. I går kom också Bris, Barnens rätt i samhället, med sin rapport om år 2009. Den fyller i mönstret. Barn som försökt få hjälp vänder sig till Bris och tycker att de inte ´fått någon. Bris påpekar också att barn som är borta mycket lång tid från skolan inte gör något roligare, utan är borta för att de inte klarar att gå dit på grund av ångest och depression - och det blir allt svårare att återvända ju längre de är borta. Andelen Bris-kontakter som handlar om mobbning och skolk har också ökat.
Bris drar slutsatsen att inte alla barn får den hjälp de behöver och att de som arbetar i skolan inte alltid kan tillräckligt om barn och barns utveckling.

Man kan fråga sig om det saknas kunskap eller förmåga att ta vara på den? I Skolinspektionens rapport om Västerskolan säger nämligen anställda som inte är lärare att deras kunskap och erfarenheter inte tas tillvara.
Från ett behandlingshem för ungdomsbrottslingar påpekas i en artikel i gårdagens Göteborgs-Posten samtidigt att fler av deras intagna har psykiatriska problem. Och rapporter om försämrad psykisk hälsa hos ungdomar har det kommit många under senare år.

Den övergivenhet och uppgivenhet barn och unga uppenbarligen tycker sig möta från de vuxna kan inte kallas annat än katastrofal. Skolminister Jan Björklund efterlyser civilkurage hos vuxna, att de ingriper när barn far illa. Det kan man göra, men det handlar om ännu mera. Det handlar om långvarig tid och intresse för att upprätta kontakter över generationsgränserna, i vardagen från skolan, till livet på nätet till pulkabacken. Och det handlar om att ha fungerande rutiner för att upptäcka och göra något åt problem, så att barn och familjer får rätt stöd i rätt tid.