Alliansen vill få väljarnas förtroende för att kunna fortsätta reformeringen av välfärdssystemen, arbetsmarknaden och utbildningsväsendet – annars riskerar utanförskapet och skattetrycket att börja växa till skada för alla.

Mot regeringspartierna står de rödgröna som lovar att minska klyftorna i samhället och göra Sverige till ett anständigt land, efter fyra år av borgerlig brutalitet mot vanliga människor.

Det är som om regeringen och oppositionen befinner sig i parallella dimensioner. Oenigheten i verklighetsbeskrivningen är bitvis monumental. Alliansen talar om föregångslandet Sverige som de varsamt vill göra ännu bättre. De rödgröna beskriver Sverige som orättvisornas hemvist på jorden.

Visst är det bra med tydliga skiljelinjer i politiken, men de ska vara genuina och gå att känna igen sig i för vanliga väljare. De rödgröna sågar alliansens ekonomiska politik trots att krishanteringen internationellt lyfts fram som ett föredöme. Samtidigt skyler det retoriska spelet från bägge håll det faktum att det i ganska många frågor finns en pragmatisk huvudfåra som nästan alla partier rör sig längsmed, med Vänsterpartiet som det svarta fåret.

Om partierna vill ha engagerade väljare måste de börja möta dem med en samtalston som visar att väljarna blir tagna på allvar. Enighet kring den förutsättningen skulle göra valdebatterna mer rättvisa än hätska utfall och överdrifter.

Med det sagt kan man notera att oppositionen är svaret skyldigt på frågorna hur höjda skatter för vanliga löntagare skapar fler jobb och hur en återgång till en sjukförsäkring som satte systemet före individen ska kunna bryta utanförskapet och hur högstämd retorik och pragmatisk politik ska gå ihop på en rad områden.

Vidare är det slående hur långt de rödgröna har kvar att gå innan de blir ett lika sammansvetsat lag som alliansen var inför det förra riksdagsvalet. I Ekots senaste lördagsintervju sade vänsterpartiledaren Lars Ohly att han inte ser det som någon katastrof om de rödgröna inte blir överens om varje kommatecken eller ens hela meningar ibland. Omsatt i praktiken visade sig detta med tydlighet i Agenda på söndagskvällen.

Kommer de rödgröna att hinna arbeta fram en bred politisk plattform som utmanar alliansen trots Ohlys klacksparkar? Det mesta talar för det. Men kommer den politik de tråcklar ihop att står för något annat än minsta gemensamma nämnaren: bort med regeringen? Det är inte lika säkert. Och det räcker knappast som argument om väljarna ska tas på allvar.

Efter superveckan har alliansen visat att den har sina prioriteringar klara. De rödgröna däremot har visat att de måste börja prioritera. Nedräkningen har börjat.