LEDAREN 28 JANUARI Spara inte alltid en dygd
Relaterat
Artikelbilder
Mer än en stunds nöje. Att ha ett aktivt socialt liv minskar risken att drabbas av allvarliga sjukdomar. Att strypa tillgången på gemenskap är med tanke på det vanskligt.
Munkedal har ett färskt exempel. Dagverksamheten för gamla ska läggas ner. Därmed försvinner en möjlighet för kommunens äldre att komma hemifrån, att träffas och få den stimulans samtal och möten innebär. De frivilligarbetare som hjälpt till och på samma gång själva fått sociala kontakter berövas också stimulansen.
Kanske tänker man på den här sortens sammankomster som förströelse och underhållning, som grädde på moset, och någonting man måste undvara i bistrare tider. Frågan är hur klokt det är på lång sikt.
I alla fall går tanken på tvärs med de nya rön vetenskapen består oss med. Häromdagen presenterades forskningsresultat som visar att risken för åldersdiabetes minskar om man har ett rikt socialt liv. Den som har stort socialt nätverk och deltar i föreningsliv minskar risken att utveckla diabetes typ två med mellan 25 och 30 procent. Sedan tidigare vet man att denna sociala aktivitet också minskar risken att drabbas av demens. Två av våra riktigt besvärliga folksjukdomar som drabbar många äldre kan alltså motverkas om de får tillgång till sådant som dagverksamheten.
Den kan också med fördel kombineras med annat som minskar riskerna för vanliga sjukdomar: fysisk aktivitet. Bara att ta sig till dagverksamheten gör att man rör sig mer än om man sitter kvar i stolen hemma, sedan kan själva dagverksamheten mycket väl rymma sådant som promenader, dans eller boulespel.
Frågan är då vad man tjänar på att lägga ned en sådan hälsovaccination – eller om man alls tjänar på det. Skröpligare äldre som måste ha mer hemvård, sjukvård och medicin utgör knappast någon besparing. Till det måste förstås läggas den etiska aspekten, om det rätta i avstå från att skapa en miljö som främjar livskvalitet och ökar chanserna att hålla sig frisk. Munkedal är inte ensam om att i tider av sparbeting slipa av det som ser ut som guldkanter på tillvaron för att få råd med de tunga, helt nödvändiga uppgifterna. Men frågan är om det alltid görs tillräckligt för att rädda den här sortens verksamheter. Att jaga andra kostnader i de stora kommunala systemen kan vara krångligt och tidsödande men är nödvändigt. Sådant som rutiner och upphandlingar behöver skärskådas. Tar man hjälp av personalen för att få tips om möjligheter att spara kan man kanske göra effektiviseringar som inte direkt drabbar dem som är beroende av kommunens stöd för att skapa en meningsfull och hälsosam vardag.
Det finns en hel del som visar att grädden på moset inte bara är tillvarons guldkant, utan snarare själva kärnan i tillvaron. ”Hjärnan vill ha roligt”, brukar hjärnforskaren Rolf Ekman påpeka. Då handlar det inte om längtan efter förströelse utan om hunger efter det nödvändiga.
Marita Adamsson
