Inom partiet har regeln tidigare varit att partiledaren ska ha lika betalt som statsministern. Det kommer inte Löfven att få, fast han kommer att få en god lön, 115 000 kronor per månad.

Det går alltid att diskutera vad som är rätt lön för en politiker. Flera av partiledarna, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf, Göran Hägglund och Jan Björklund har statsminister- eller statsrådslön som grund, därtill lägger partiet på en slant.

Moderaterna ger Reinfeldt 10 000 kronor per månad extra, Annie Lööf får 35 000. Björklund och Hägglund får 11 000 respektive 12 000 extra per månad för sitt ledaruppdrag. Sverigedemokraterna plussar också på Jimmy Åkessons riksdagslön. Han får 37 000 extra per månad.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet ger ingen extra lön utöver riksdagsarvodet på 57 000 per månad till sina partiledare, Åsa Romson, Gustaf Fridolin samt Jonas Sjöstedt.

Internationellt sett ligger svenska politikerlöner ungefär i mitten. Riksdagsledamöter, kommunalråd och landstingsråd har bra löner, fast det skiftar givetvis mellan kommuner och landsting.

I de flesta kommuner och landsting finns tjänstemän som har betydligt högre lön än politikerna. Så gäller även i riksdagen. Vi kan bara jämföra hur det ser ut i Västra Götalandsregionen, där den högste chefen har högre lön än statsministern.

Statsråd och riksdagsledamöter, liksom en del kommunal- och landstingspolitiker, har generösa pensionsvillkor. Det har uppmärksammats bland annat när Fredrik Reinfeldt talat om de äldre och arbetsmarknaden.

Här måste en anpassning ske, så att inte pensioner för politiker avviker alltför mycket. Samtidigt är politiker inget vanligt yrke, så någon form av avvecklingspeng bör finnas när en politiker förlorar sitt uppdrag. Men den ska vara tidsbegränsad.

Ett problem är att för många ser politiken som ett yrke, och cirkulation och succession för ofta blir så konfliktfylld. Man slåss för sitt uppehälle, inte politiken.

Det är tveksamt om högre ersättningar verkligen skulle bidra till bredare rekrytering till politiken, ett argument som annars brukar användas när nivåerna ska höjas. Politiken smalnar av, och har gjort så länge.

För att göra bilden mer rättvis bör också fritidspolitikernas ersättning nämnas. Där handlar det om förhållandevis låga ersättningar, ett arvode och ibland också ersättning för förlorad arbetsförtjänst.

En betydande del av vardagsarbetet görs ideellt, något som ofta glöms bort när politikerlöner i allmänhet diskuteras.

Fritidspolitikernas roll i den demokratiska infrastrukturen kan inte överskattas. Det bör varje kommun och landsting tänka på när man beslutar om arvoden och partistöd. Nu läggs allt mer på professionalisering (politiska sekreterare, kanslistöd, kommunalrådstjänster och liknande), och mindre på amatörerna.