Opinionsmätningar kan berätta om trender, medan enstaka resultat är mindre intressanta eftersom det skiljer så mycket mellan metoder och urval.

Det har gått ett par veckor sedan Socialdemokraterna fick ny ledare. I söndags kväll, och i går morse, gjorde Stefan Löfven, sina första framträdanden i medier då han intervjuades i SVT Agenda och P1 Morgon.

Han är försiktig, inte bara av taktiska skäl, utan han finns i en helt ny roll. Det är nog en ganska klok hållning, till och med ödmjuk.

Det är skillnad att vara facklig ledare och politisk ledare. Man behöver tid för att växla roller och perspektiv. I båda intervjuerna knöt han an till sin fackliga erfarenhet och insikten om produktionens villkor och tillväxt i en värld där gränserna alltmer suddas ut.

Jämfört med sin föregångare är tonläget och perspektiven andra. Det känns som om det han säger mer stämmer in på det socialdemokraterna faktiskt vill och har föreslagit, inte retoriska sladdar som ger falska bilder av vad som finns i förslagslådan.

Han var avvaktande när det gällde sådant som skatter och privata företag i välfärden. Han öppnade för ”förutsättningslösa” samtal om energipolitik och talade sig varm för vapenexport. Även där synes han ligga mer i linje med socialdemokratiska traditioner.

Uppenbarligen gillas hans intåg i politiken av socialdemokrater eller av sådana som kan tänka sig att rösta på Socialdemokraterna. Ett par mätningar har visat stigande stöd för partiet och när det gäller förtroende startar Löfven på en bra nivå. Allt talar för att Socialdemokraterna passerat botten, men deras självbild och egna förväntningar när det gäller opinionsstöd kommer de att få svårt att leva upp till.

När det gäller väljarnas bild av sin egen plats på höger – vänsterskalan är det fler än någonsin som definierar sig som mitten eller höger, och man väljer partier som företrädelsevis finns i det spektrat. Detta glöms ofta bort när opinionssiffror och valresultat ska förklaras.

Det sitter åtta partier i riksdagen efter valet 2010. Flera av dessa, de små i det som förr kallades mitten men som inte riktigt stämmer numera, befinner sig nära fyraprocentspärren. I gårdagens mätning från United Minds var Centern under och Kristdemokraterna precis över spärren Folkpartiet låg runt fem procent.

På den röd-gröna sidan, som i dag inte är något samlat alternativ så går det bra för både Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Den typen av frågor som dessa partier driver verkar inte finnas med på Löfvens agenda, så det är inte så enkelt som att räkna ihop dessa partiers stöd till en enhet.

Frågan är om dagens blockpolitik verkligen kan bestå. Och majoritetsregering kommer heller inte att vara självklart, lika lite som det varit det sedan enkammarriksdagens införande 1971.