Den intervju som SR sände i går med Milad Atieh, Syriens Sverigeambassadör, avslöjande en häpnadsväckande cynism och förnekelse. Folk dör på gatorna, men regimens företrädare säger dels att det inte sker, och dels att om det sker så är det "terrorister" som ligger bakom.

Upproret mot Assad-regimen har snart pågått i ett år. Det trappas upp. Utanför vakar stormakter och närliggande diktaturer över sina intressen.

Den gångna helgen gjordes försök att få till en ny FN-resolution, men den föll på motstånd från Ryssland och Kina. De sanktioner som tidigare införts har inte haft någon dämpande effekt.

Påtryckningar och internationella aktioner skulle kunna spela roll men när man har att göra med en regim som överhuvudtaget inte bryr sig vad andra tycker hamnar man i ett tomrum.

En miltär insats, liknande den som gjordes i Libyen, är av flera skäl inte möjlig.

Regimen beväpnas till stor del av Ryssland. Enligt en Amnestyrapport från november kan vapenhandeln med Syrien svara för hela tio procent av Rysslands hela vapenexport.

Sipri, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, berättade i går om nyligen genomförda vapenaffärer mellan Ryssland och Syrien i miljardklassen.

Beväpnar man regimen, så bidrar man till att den finns kvar. Men det är inte bara Ryssland som levererat "produkter" som hjälper regimen att slå ned det folkliga upproret.

Enligt den Amnestyrapport som nämns ovan har länder som Frankrike, Italien, Österrike, Egypten och Indien under många år beväpnat Hassads militärer.

Det finns ett icke så litet mått av hyckleri när väst upprörs över hur Ryssland och Kina beter sig. Och andra diktaturer i området har fått sina vapen från USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och andra länder i väst.

Utrikespolitik och utrikesrelationer styrs tyvärr väldigt lite av värderingar, mest av intressen och ekonomi. Vi själva är också en del av detta. Tunisien, Algeriet, Bahrain, Jordanien, Kuwait, Förenade Arabemiraten, Oman, Qatar och Saudiarabien är några av mottagarländerna av våra "fredliga" vapen under senare år. Hyllningarna av demokratirörelsen och glädjen över diktatorernas fall har därför en liten smak av ruttenhet.

Nu handlar det om människorna i Syrien. Det vi utanför kan göra är att på alla sätt bistå dem som flyr, försöka kanalisera humanitär hjälp till folket i landet och att hålla tryck på regimen, inte minst när det gäller att samla vittnesmål och berättelser om död och terror – detta för att kunna utkräva ansvar av dem som mördat eller på annat sätt varit i regimens sold.

Till sist; det kan tyckas sent nu, men om Syrien någonsin ska kunna resa sig ur terrorn, måste politiska alternativ till Assadregimen få resurser att växa, både inom och utanför landet.