Dessa är nu borta och kvar som minne av Hunnebostrands historia, som en av de ledande stenindustriorterna, finns på platsen bara bergväggen med sina rostiga vajrar, kilmärken, delvis lossbrutna block och fragment av skrotsten.

Nu ska bergväggen skymmas av bebyggelse, den gamla kajen bli marina, bryggor för det nya frälsets båtar läggas ut, och hav och samhälle skiljas åt till exploatörens kunders fromma.

Det som gör Hunnebostrand unikt ska säljas ut för en orealistisk dröm om ett stort tillskott av nya fastboende.

Alla exploatörer hävdar att bebyggelsen ska vara till för åretruntboende, det ingår liksom i ritualerna när man söker bygglov för projekt. På anslagen vid norra kajen står det mycket riktigt att lägenheter säljs för åretruntboende, men att det inte ger tillräcklig vinst vet självklart exploatören.

Sanningen uppenbarar sig i Peabs annons i Båtnytt nr 8 2010, där en helsida säljer ”Exklusiva hem i havsbandet”, till en helt annan målgrupp. ”Direkt utanför husen ligger båthamnen där du kan köpa en eller flera båtplatser. De dagar du stannar på land ligger golfbanan på bekvämt avstånd och på några minuter strosar du in till centrum och väljer pinfärska delikatesser ur dagens fångst.”

Låt gå för att den nya bebyggelsen blir attraktiv för dem som har råd, men vad händer med samhällets karaktär?

Om inte den generösa närheten till stranden och havet finns kvar slutar Hunnebostrand att vara särklassigt och attraktivt, och en inflyttande kan lika gärna bosätta sig i något annat litet välskött samhälle i Bohuslän, som Brastad, Hällevadsholm eller Dingle.

Självklart har jag som delårsboende sedan 40 år inte någon talan i ärendet. De som bor här permanent bestämmer.

Dock minns jag tydligt de första protestlistorna, som fastboende lade ut i Olgas kiosk för tjugotalet år sedan, som jag och många andra skrev på. Entusiasmen för bebyggelse framför berget var lindrigt sagt begränsad.

Jag tror inte att Hunnebostrands långsiktiga intressen främjas av att ansiktet mot havet består av ett Hammarby sjöstad i miniatyr. Jag vill gärna tro att Stranarna är stoltare än så över ortens särart och sin historia.

Har jag alldeles fel?