Riksdagen beslöt i oktober att vargstammen i Sverige tills vidare skan begränsas till 210 djur. Dessutom ska 20 vargar av östligt ursprung föras in i Sverige för att minska inaveln.

Förvisso är vi ingen vargtät nation i Europa! I Sverige finns 220 vargar och 23 invånare per kvadratkilometer. Polen har 700 vargar och 127 invånare per kvadratkilometer. Statistik från FN:s miljöorgan UNEP visar att länder som Grekland, Rumänien, Vitryssland, Spanien och Ukraina har mer än tio gånger så mycket varg som Sverige trots att de är mycket befolkningstätare än Sverige.

Men trots dessa intressanta jämförelsesiffror kvarstår faktum att det i de mest vargtäta regionerna i Syd- och Mellansverige finns reella konflikter mellan vargförekomsten och ambitionen att ha nöt och får i markerna, bland annat för att hålla det öppna beteslandskapet med sin rika biologisk mångfald i hävd. Vi vet ju också att det på sina håll finns ett ”varghat” från låt vara en mycket liten minoritet av befolkningen. Olle Liberg, en av våra främsta rovdjursexperter anser att vargbeståndet i dag skulle ha uppgått till cirka 500 djur – om inte den omfattande tjuvjakten hela tiden decimerat den.

Riksdagens beslut att regionalisera rovdjursförvaltningen – genom nya så kallade viltförvaltningsdelegationer på länsstyrelserna – är själva nyckeln till en konstruktiv hantering av vargstammen i Sverige. Genom att folk på plats får vara med och bestämma ökar acceptansen för att ha varg i bygden.

Licens- och skyddsjakt ska tillsvidare hålla beståndet nere på drygt 200 djur. För att bygga upp lokal delaktighet och ökat förtroende är det okej. Men på sikt måste beståndet, av genetiska skäl, få växa ytterligare. Detta kan troligen bara ske om vargen då också får betraktas som jaktbart vilt, med jakttider och kvoter i vanlig ordning.