I förra veckan presenterades en granskning av hur många gånger utrikesministern har nämnt orden ”kvinna” eller ”jämställdhet” i sina tal, pressmeddelanden och blogginlägg. Resultatet var – precis som förra året – bedrövligt. I sammanlagt 777 inlägg och uttalanden gjorda mellan april 2008 och september 2009 hittas orden ”kvinna” och ”jämställdhet” totalt 16 gånger. Endast en gång påtalas kopplingen mellan kvinnor, fred och säkerhet.
När Bildt har befunnit sig i Mellanöstern, södra Kaukasus och på Balkan – områden i världen där det rimligtvis finns stora utmaningar för jämställdhetsivrare – har han inte träffat en enda kvinnoorganisation utan endast ministrar och andra makthavare, varav nittio procent män. Spelar det någon roll vilka Bildt träffar? Gör det någon skillnad vilka ord Bildt använder, så länge UD arbetar med jämställdhetsfrågor?

Svaret på båda frågorna måste bli ja. Bildt har i kraft av sin roll och sitt kontaktnät ett stort inflytande på den europeiska scenen – särskilt just nu, när Sverige är ordförande i EU. Vad han gör och säger påverkar EU:s utrikespolitiska agenda. Bildt har sedan länge ett starkt engagemang för demokrati och fredsarbete, särskilt i före detta Sovjet och Östeuropa. Men märkligt nog tycks han inte se att fred och demokrati bygger på att människor av båda könen får makt över sina liv.
Bildts sätt att agera kontrasterar starkt mot USA:s utrikesminister Hillary Clinton, som enligt tidningen Washington Post nämnde ”kvinnor” över 450 gånger i tal och intervjuer – enbart under sina första fem månader som utrikesminister. I en intervju i New York Times motiverade hon sitt beslut att prioritera kvinnors rättigheter på följande sätt: ”Demokrati betyder ingenting om hälften av folket inte kan rösta, eller om deras röst inte räknas, eller om deras läskunnighet är så låg att deras rösträtt kan ifrågasättas En kvinna som känner sig trygg nog att investera i sina barn och låta dem gå till skolan kommer inte att få många barn. Konflikterna kring vatten och land kommer att minska. Allt hänger samman.”

Clinton talar inte bara om jämställdhet – hon ser också till att träffa kvinnliga aktivister, tala om kvinnors rättigheter och diskutera kvinnors problem med makthavarna hon träffar. I länder där kvinnor har svårt att nå maktpositioner och inte kommer till tals i politiken räcker det inte med att träffa manliga, politiska ledare. En modern utrikesminister som inte bara bryr sig om den ena hälften av befolkningen måste se till att träffa kvinnoorganisationer och ta upp jämställdheten till debatt. Så kallade kvinnofrågor är inget särintresse, det är en fråga om demokrati, säkerhet och utveckling.
Att vår – i övrigt – mångsysslande och intelligenta utrikesminister inte begriper det är ett mysterium.